growingbelly

 

När jag tänker tillbaka så ångrar jag att jag inte ammade vår dotter längre än dom ...(minnet sviker) cirka två till tre månaderna som jag gjorde det.

Tror att det till stor del var för att det blev lite onaturligt, påtvingat och övervakat. På NEO tiden var det pumpning som gällde. Alltid kontrollerade mängder mat. Sen blev det hemgång och jag hade då en tid innan hemgång fått träna in att känna hur mycket hon fått i sig (uppskattning sen vägning) det var bestämda mängder mat, snuttade hon inte i sig allt så fick vi stödmata med sond.

Det var ganska jobbigt. Jag ville så desperat att hon skulle få i sig den mat hon skulle på dom bestämda klockslagen. Hon var trött dom första månaderna och fick inte i sig mycket.

När hemvårdstiden var över så kunde vi inte mata mer genom sond så det hon inte fick i sig via amning fick ges i flaska.

Efter flaskan kom in i vårat liv så gick det sämre med amningen. Hon blev så arg när hon snuttade och det inte genast kom mjölk, när hon fick flaskan så blev hon nöjd.

Mindre amning = mindre mjölk. Det fanns inte mycket mjölk alls och eftersom det gick bra med flaskan så slutade jag att amma.

 

Kanske missade jag något genom att inte helamma?

Jag vill gärna amma men gav upp så lätt första gången.

 

Under graviditeten med sonen visste jag att jag skulle kämpa för att få amningen att fungera.

Efter några dagar fungerade det bra med amningen. Han får säga till själv när han vill ha mat och han får äta hur mycket han vill.

På dagarna brukar han vilja äta med tre till fyra timmars mellanrum. På natten äter han två till tre gånger.

Så skönt att ha maten med sig. Speciellt på natten. Jag matar honom i mörkret liggandes på sida i sängen.

Tog någon dag att lära sig men nu är det hur lätt som helst.

Jag kan till och med mata honom och somna.

Det känns bra att amma. Vi har en fin närhet vid matningarna och jag är stolt att jag kan ge min son den bästa mat som finns.