growingbelly

Ett rum

Publicerad 2010-09-21 21:02:23 i Veckorna på NEO

Idag fick vi erbjudande om ett rum. Äntligen! Skönt att kunna vara där hela tiden, mata henne på kvällarna, amningsträna när hon är vaken och det jag har saknat tidigare... Ett ställe att vila på, samla tankarna och få vara ifred lite när man känner för det.
Rummet ska vi få i morgon, så nu ska jag packa ner lite kläder och annat som ska med.
Så skönt det ska bli att slippa åka i mellan och sova hemma.

Konst(igt)

Publicerad 2010-09-21 20:57:28 i Veckorna på NEO

Idag är det tre (!) veckor vi varit på NEO, dagarna tickar på.
Finns inte så mycket att göra stunderna hon sover men idag tog jag mig en tur runt omkring på sjukhuset.

Detta konstverk tycker jag är lite udda men väldigt fin, det är något speciellt med den.
Detta kan man ju verkligen kalla för
"att gå utanför ramarna"


Det finns mycket att se på sjukhuset om man bara öppnar ögonen och vill se alla detaljer, men ett sjukhus är inget man vill se varje dag en längre tid, huvudet blir fort tomt på innehåll.

Idag handlade vi lite kläder på h&m. Det blev 2 bodys och ett set med byxor och en jacka med öron på luvan.
Växer gör hon också, idag var hon 42 cm lång. 1 cm längre än förra veckan.

ovillkorslös kärlek

Publicerad 2010-09-16 21:15:15 i Veckorna på NEO


Kärleken till ett barn går inte att beskriva. Meningen med livet är för mig inte längre någon gåta.

Dock är dagarna än så länge svåra att ta sig igenom, men barnet som ligger mot bröstet och ser mig i ögonen med en fundersam och kärleksfull blick gör det genast lättare att både leva i nuet och tänka framåt, snart, mycket snart kommer vi vara tillsammans dygnet runt.
Snart börjar det riktiga livet med den största uppgiften av alla.


Nu har jag varit hemma i drygt en timme och hunnit äta en sen middag. Nu återstår bara att pumpa (kanske ser på tv sammtidigt, blir väldigt lite av den varan, bir väl i snitt 30 min tv om dagen) sen ska jag lägga mig och sova (somnar otroligt fort nu för tiden) och då är det som att jag sluter ögonen och somnar och då precis ringer klockan (vid 6 tiden) och jag blir lika besviken varje gång att natten går så fort.
Sen har jag en timme på mig att göra mig i ordning innan jag jagar bussen och åker till sjukhuset.
Känns så fel att vara så långt från lilla B men det finns inget att göra åt saken, rum blir det när hon kan amma, inte tidigare.
Men dagarna flyter ändå ihop så kanske går tiden fort(?)


Tillhör landstinget

Publicerad 2010-09-12 19:29:07 i Veckorna på NEO

Det är väldigt jobbigt om dagarna och brytningsgränsen är för en tid sedan nådd, men jag fortsätter ändå för att finnas där som en trygghet för det lilla barnet som kikar tillbaka på mig.
Tiden står stilla, det är svårt att veta vilken dag det är och jag blev chockad när jag tänkte tillbaka och jag kom på att detta bara pågått i två veckor! Så många veckor kvar.

Det jobbigaste är att det inte känns som att det är mitt barn. I hjärtat är det mitt och jag vet att det är så, men det känns lite som att jag måste be om lov för att ta ut henne och sitta med henne. Vissa tycker hon ska vara ute mycket och andra tycker hon ska vara i sin kuvös. Det känns som att hon bara är ett "barn" som tillhör landstinget, det känns inte som att någon annan tycker att det är vårt barn, med ett namn och ett eget humör och egen vilja, det är bara ett "barn" i mängden som dom vill bli av med inom en tid.
Det känns väldigt hårt.
Och sedan det där att vi inte får vara med henne dygnet runt, vi "får" komma som vi vill, men vi kan ju inte när vi måste sova hemma, föräldrarum finns det på sjukhuset och jag har frågat flera stycken men det kan vi inte få förrän vår dotter "behöver oss mer" när hon vill amma och är större.
Synd att dom inte kan se att vi är där varje dag så många timmar, finns ingen annan som sitter med sina barn så mycket som vi gör, alla kommer och går. Att dom inte kan se det och förstå när jag säger att jag har svårt med pumpningen (det går inte så bra, finns ingenstans att vara ifred, går inte att skärma av helt, och med alla ljud och människor blir det väldigt jobbigt och svårt att få det gjort) har berättat det och att det är så jobbigt hemma, nerverna är utanpå, men det går inte att få något rum.
Mitt barn ligger ensam på sjukhus och jag sitter hemma med ångest och tårar.
Det lilla barnet som tillhör landstinget som enligt dom inte "behöver" mig än, är väldigt svårt att ta.

Men om jag bara står ut några dagar till, någon vecka så borde vi få ett rum vi kan sova i och jag kan pumpa ifred, och vi kan när på dygnet vi vill sköta om vårt barn.
Steget efter det är ett annat rum där vi får sova med barnet och ta hand om henne innan vi får åka hem.
Men det är många veckor dit.

Något som kan få tummet upp i detta (ursäkta ordvalet) helvete av känslor, tankar, oro och kaos är att jag nu skrivit under ett papper på att jag klarar av sonden.
Fick göra ett prov på om jag klarar av den. Väldigt enkelt. Så nu är vi båda ansvariga för sonden också.

En liten del av livet

Publicerad 2010-09-08 20:58:02 i Veckorna på NEO

Dagarna flyter ihop lite och dessa åtta dagar känns som flera månader. Timmarna på sjukhuset går väldigt långsamt mellan måltiderna och omgivningen är väldigt stressande. Det finns ingenstans att sitta ifred visst det går att sätta för en vikvägg så man får ett hörn runt fåtöljen men det dyker upp huvuden på andra sidan titt som tätt och det är många folk runt omkring och barn som skriker och maskiner som larmar, inte lätt att finna ro eller pumpa.
När det blir för jobbigt på avdelningen och lill-tjejen sover går vi ofta ut en sväng och strosar eller sitter på någon bänk, men även där är det allt från lugnt.
Även jag som alla andra har nu drabbats av en lätt rethosta och det är pest och pina att hosta med den nyligen uppslitna buken, bränner som eld i buken. Försöker lindra hostan med vatten och att suga på halstabletter.

Huvudet är inte riktigt med i vad som händer, jag börjar känna mig lätt utbränd. Lite sömn och ständig stress.
Har i bakhuvudet att vi ska klara av detta i flera veckor till innan vi kan få ett andrum, ett rum på sjukhuset att sova i och även kunna gå till på dagarna, så skönt att kunna dra sig tillbaka för att pumpa, eller bara vila mellan dotterns små pysselstunder. För att orka med allting så åkte vi lite tidigare idag och det är så svårt att åka, när man än åker.
När vi kommer hem kommer känslorna och jag blir ledsen och känner att jag inte vill vara hemma, det är inte där jag ska vara, vi äter, städar och lägger oss men hemma känner jag ingen ro alls.
Men jag vet ju ändå att jag måste vara hemma lite, komma bort från sjukhuset, dom tar hand om henne.
Vi måste klara minst en månad till av detta stressande och farande till sjukhuset, vi behöver samla lite kraft hemma, ladda batterierna lite.

Jag tar en dag i taget. Alla stunder är värdefulla. Detta är bara en liten del av livet.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela