På torsdagen blev jag inlagd för planerad igångsättning på fredagen.
Det blev täta blodtrycks-kontroller och övervakning på bebisen på grund av min havandeskapsförgiftning.
Blodtrycket var för högt hela dagen men bebisen mådde bra i magen.
Natten kom och som jag trodde så var det svårt att somna. Snurrade runt i sängen i några timmar och lyckades sedan sova någon timme. Vaknade sju och väntade på att någonting skulle hända.
Klockan åtta kom kvinnan som skulle vara där under dagen in och sa att hon skulle sätta igång mig genom att först ta hål på hinnorna.
Fick se den virknålsliknande nålen, funderade på om den verkligen kunde ha hål på hinnorna.
Först kände jag ingenting, skönt tänkte jag. Sen. Poff!
Känner en flodvåg mellan benen. Hur mycket fostervatten finns det där inne?
Det smårinner hela tiden och kvinnan hjälper mig att få på nät-trosor och en jätte-binda.
Klockan nio blir jag flyttad till ett förlossningsrum. Kvinnan är med mig ett tag och sätter in ett dropp för att få igång förlossningen. Bebisen blir övervakad med ett sladdlöst CTG på magen.
En timme går förbi och det händer inte så mycket.
Får lite mensvärk ovanför blygdbenet.
Kvinnan kommer in och höjer droppet. Hon frågar om jag funderat på smärtlindring och det är klart jag funderat på det men jag vet att jag inte kan få ryggmärgsbedövning och jag vill ha så lite smärtlindring som möjligt.
Hon berättade lite om vad som finns och vill jag ha något så ska jag säga till.
Blir lämnad själv igen. Mensvärken har gått från mensvärk till sammandragningar. Börjar känna mig ensam och lite orolig över att det redan nu gör ont, hur ont ska det inte göra sen?
Tar min nya kompis droppställningen om halsen och går utanför förlossningens dörrar för att ringa sambon.
Klockan är elva när jag ringer sambon och tycker att det nog snart är dags att lämna dottern till barnvakten.
Går in till rummet igen.
Sammandragningarna kommer ofta och gör verkligen ont. Det är mitt blygdben som är centrum för smärtan.
Känns som att benet är krossat i tusen bitar och jag blir överkörd av en bil. Jo det är så det känns.
Kvinnan kommer in och jag beskriver min smärta.
Hon undersöker mig och jag har öppnat mig till 5 cm.
Det kändes inte mycket, bara 5 cm? Men hon tyckte det gått fort från att bli igångsatt klockan åtta och dropp från klockan nio så hade det gått fort.
Hum, tänkte jag, ja det kanske det hade, nu kan jag inte ge upp heller.
Fortfarande täta smärtperioder som höll i sig länge. Låg som en säl i sängen och ingenting var bekvämt.
Kvinnan kom in igen och föreslog att det kunde vara bra att gå runt lite. Hon hämtade ett gåstöd (heter det så?)
Klockan tolv kom sambon. Precis när jag ställde mig upp och tog tag i gåstödet.
Slappnade av när han kom. Nu kände jag mig lite lugnare.
Stod och hängde över gåstödet och sambon masserade höfterna.
La mig på sängen ett tag och sambon satt på en stol och höll mig i handen.
Blygdbenssmärtan var hemsk plus att det nu tryckte neråt.
Kvinnan kom in och jag undrade när man kunde börja med lustgas och det kunde jag få nu om jag ville.
Hon visade hur jag skulle göra och jag andades i masken när smärtan kom.
Det var sant det hon sa att lustgasen tog bort toppen på smärtan (även om smärtan var extrem så tog den bort en liten liten del och att den delen försvann betydde mycket)
Testade att stå upp igen med gåstödet som stöd. Andades lustgas när smärtan kom och sambon fick massera ryggen och hålla i lustgasmasken.
Gick in i mig själv ett tag.
Blev obekvämt att stå så jag la mig ner igen.
Kvinnan kom in igen och jag frågade om det inte fanns någon annan smärtlindring och när jag kunde få den.
Det fanns västerviksmetoden, inte så vanlig men den kunde jag få om jag ville och den måste sättas medans det fortfarande finns kanter kvar.
Gör den ont frågar jag dumt. Ont? Jag har väl ont nu, inte kan några nålstick göra ont när jag har denna smärta.
Du kan känna lite obehag svarade hon.
Nej, jag funderar ett tag till sa jag.
Funderade och tänkte på hur skönt det skulle vara om smärtan i blygdbenet blev mindre och "bara" trycket neråt fanns kvar.
När kvinnan kom in igen sa jag att jag ville ha bedövningen. Hon undersökte och jag hade öppnat mig till 7 cm och det fanns kanter kvar. Hon skulle hämta läkaren.
Läkaren kom in och jag fortsatt att andas lustgas när smärtan kom.
Det gjorde ont när hon kände runt där inne. Mer ont än innan.
Hon satt en spruta med bedövning vid en kant.
"nej det här går inte" sa läkaren. Kanterna var borta och jag var öppen tio cm.
Trycket neråt var hemskt. Fick också känslan av att krysta men jag kunde fortfarande hålla tillbaka från att göra det.
Nu hjälpte inte lustgaset mot någon smärta längre men jag höll den kvar som ett stöd, något att hålla i och tänka på.
Nu var det skiftbyte och tre nya ansikten kom in.
"här är det snart dags att föda så vi håller oss kvar"
Sambon höll lustgasmasken och jag visade med fingerrörelser om jag ville ha den eller inte.
Sen hände något.
Tysta, snälla, smärttåliga Sandra började göra läten.
Jag brölade.
När smärtan kom och kroppen sa att jag kunde krysta eller vänta ett tag om jag ville det så brölade jag i lustgasmasken för att inte krysta.
Ett inre bröl jag aldrig hört.
Sambon stod upp och hjälpte mig med masken och tittade på vad som hände där nere.
"vi ser snart ett huvud här nere"
Nu gick det inte att låta bli att krysta längre. Jag tröck på som kroppen sa att jag skulle göra.
Gick in i mig själv och lyssnade på rösterna i rummet.
"Andas in och krysta, tryck på, mer-mer-mer, lite till"
Det kändes som en evighet.
Till en början "räckte" det med att krysta tre gånger på en värk.
Det blev sedan fyra gånger per värk.
"huvudet är ute"
Därefter kände jag hur kroppen gled ut till knäna, en värk till och kroppen var ute.
Ett skrik.
Barnet skrek och jag andades ut och tittade neråt, hon höll upp barnet och jag såg att det var en pojke!
Barnet fick komma upp direkt och ligga på mitt bröst.
Så stor han var! Och fin.
Så runda kinder.
Klockan 16.35 föddes vår son.
Efter ett tag kom fikat
Igångsatt 8.00 och 16.35 föddes han
i graviditetsvecka 38
Längd: 52 cm
Vikt: 3940 gram
Huvudomfång: 38 cm
