Tankarna på vår lilla ängladotter finns alltid i mitt huvud. Tänker på henne varje dag.
Tiden går. Saknaden finns.
Overkligt att det i juli är två år sedan vi födde vår andra dotter. En perfekt men för liten flicka som aldrig fick ta ett andetag luft.
En stor saknad som inte går att beskriva.
Tiden efter var svår.
Varför hände det oss? Varför händer det någon alls, barn ska inte dö. Tankar om vad meningen med livet var kom upp. En ilska mot livet och inte minst mig själv. En lång tid efter över ett år så var jag arg på mig själv, min kropp som inte lyckades göra det den var skapt för att göra. Varför gjorde inte kroppen som den skulle? Det måste vara något fel på mig? Tankarna snurrade.
Dagliga tankar på vår fina ängel, tänkte på hur hon såg ut, hur hon kändes att hon var varm och len, hade en doft, sin egna underbara doft. Josefindoften. Så underbar och unik. Bara hennes.
Det jobbigaste var att så få förstod att jag sörjde vår Josefin. Ingen på sjukhuset förstod. Eftersom vi har en dotter sedan tidigare så hörde vi jämt "var glada att ni redan har ett barn" precis som att det skulle göra det hela lättare?
Det var inte lättare eller mindre smärtsamt för det.
I mitt sorgarbete kände jag länge skuld att jag inte kunde ge min dotter ett syskon. Ett syskon som jag som ensambarn alltid velat ha att jag inte kunde ge mitt barn det jag själv saknade som liten.
Min sambo och vår dotter fick mig att leva vidare.
Vår Josefin begravdes. Fick en liten plats på kyrkogården. Där var vi ofta.
Jag började samla på änglar både små prydnadssaker och tavlor. Jag tänkte på Josefin då.
Veckor blev månader. Sorgen och ilskan fanns kvar.
Saknaden.
Att så desperat vilja få tillbaka Josefin levande i min famn.
Men att veta att det inte gick.
Hon låg sedan länge under jorden, i en kista, med ett av mina barndoms örngott som lakan, en filt runt om sig och bredvid ligger en rosa virkad apa med ett stort rött hjärta på bröstet som jag virkade till henne.
Månader blir halvår och snart har det gått ett år.
Efter ett år blev vi gravida igen. En rädsla och oro kom. Skulle vi ens hoppas då vi tidigare haft så många missfall. Tog dagarna som dom kom, vaknade varje morgon med inställningen att inte oroa mig, ta dagen som den kommer.
Blandade känslor. Skulle jag ersätta vårt förlorade barn med ett nytt? Var vi redo för detta?
Vi tog oss förbi graviditetsvecka 12 den veckan vi haft så många missfall i.
Sen kom vecka 23, graviditetsveckan då vi fick reda på att Josefin inte mådde bra i magen, först sa dom att hon skulle bli hjärnskadad, då var det inget tal om att hon inte skulle överleva, några dagar senare sa nästa läkare på ultraljudet att nej, "den" kommer inte överleva utanför magen, du får dödföda.
Att med den nya graviditeten komma förbi den skrämmande vecka 23 och vecka 24 då vår Josefin föddes var skönt. En dag i taget. Och i vecka 38 efter igångsättning föddes en pojke, en bror till mina döttrar.
Den känslan att få föda ett levande barn i fullgången tid som var stor och stark var så obeskrivlig.
Fortfarande tänker jag på Josefin varje dag.
Tankar och fina minnen.
Att vi fick den tid vi fick.
Det var hemskt att förlora ett barn, men att vi fick den tid vi fick betydde mycket.
Vi fick föda fram henne och hålla henne hur länge vi ville.
Vi tog massa kort och fick hand och fotavtryck.
Även om hon inte lever med oss idag, så fanns hon ändå levande i min mage.
Jag fick hålla hennes hand och pussa på henne.
Dofta.
Spara doft minnet.
Jag tror att hon finns med oss, vakar över oss.
När vår son blev 1 månad så blev sorgen över Josefin lite lättare.
Då var det bara dom fina små tankarna om henne som fanns där var dag.
Inte några tankar om att det var mitt fel, inga svarta tankar fanns kvar.
Bara dom fina sakerna.
Jag är nu glad över att jag har en dotter på snart tre år, en änglaflicka på snart 2 år och en pojke på fyra månader.
Jag är mamma till alla mina barn.
Josefin blir aldrig glömd.
Hon är föralltid älskad.♥
