growingbelly

Dagarna, veckorna och månaderna går, jag vet att jag måste och jag vill få en gravsten beställd.
Men hur ska det någonsin kännas "rätt" formen, texten, stentyp, storlek.
Det känns så fel att titta ut en sten till sitt barn. Det kan nog vem som helst förstå.

Så kommer paniken över att tiden går. Hon gick ändå "vidare" den 6 Juli.
Panik. Ångest över att jag är lat och inte får det gjort. Varför gjorde jag det inte tidigare. Graven är så tom utan sten.

Nu var det dags. Ville släppa ångesten över att jag inte ordnat det tidigare. Så var frågan vart vi skulle, det finns två stenhuggerier i stan. Ringde ena stället och dom var inte där idag, ringer andra stället och dom hade tid en timme senare.

Vi gick dit och utanför hade dom en liten utställning med stenar och där stod en sten som var fin. Jag som trodde att ingenting skulle kännas rätt.
Vi gick in och kom ut en timme senare.
Då kändes det som att någonting släppte och jag fann mer ro.

Stenformen, texen, färgen, storleken, dekoren blev bestämd. Men vi ska fundera över helgen på vilken stentyp vi vill ha. Det var för svårt att bestämma just då.

Nu väntar vi på en skiss som vi ska godkänna och efter det ska stenen tillverkas.
Så förhoppningsvis har vi en sten i början/mitten på november.

Fick i uppdrag av Josefins mormor att gå och köpa rosa rosor och sätta på graven. Deras mormor bor en bra bit från Norrköping och kan inte ta sig hit så lätt så jag gick och köpte rosor från henne. Köpte också en liten ängel på pinne som jag satte ner i vasen.
Det blev riktigt fint.

Det känns svårt just nu att få ner alla tankar jag har i text. Det brukar inte vara några problem, jag tänker och skriver ner samtidigt. Men senaste tiden är tankarna så djupa och svåra att få grepp om och få ner i ord. Men dom finns där hela tiden. Tankarna och planerna för snaraste framtiden av livet. Givetvis tänker jag väldigt mycket på Josefin, visst kan jag tycka att livet är grymt och rent ut sagt jävligt, hur man får se livet ur fel vinkel, man ska inte behöva förlora barn, barn ska inte dö före sina föräldrar. Varför?! varför drabbade det oss?, varför har det hänt andra och kommer drabba andra? Händer det för att uppröra, lära oss att se livet ur ett annat sätt, läxa upp, är det slumpen, är livet ett lotteri då det verkar finnas många nitar?. Frågor som det inte finns något svar på. Trots att vi gått igenom detta, förlorat det som är det närmaste man kan ha, så ser jag ändå Josefin som en stor gåva.

Hon kom till oss och lärde oss något. Vi fick se henne en stund, ett fint minne. I tankarna kommer hon alltid finnas kvar.

Igår när jag packade inför flytten så gick jag igenom garderoben och packade ner alla Beas bebis kläder. Blev tårögd efter ett tag och tänkte på hur fort tiden går. Höll hennes minsta body i handen och tänkte att det inte var länge sedan hon hade på sig den och då var den så stor, tänkt att det lilla, lilla plagget har varit för stort. Efter hon växt ur sina kläder har alla blivit inlagda i garderoben i väntan på att bli nerpackade, vill spara hennes kläder så jag kan gå igenom dom när hon är äldre och minnas. Sen blev jag gravid igen och då blev kläderna kvar i garderoben. Dom skulle ju snart i alla fall en del av dom bli använda igen… Men så blev det inte. Tårarna började rinna ner för kinderna när jag funderade på hur orättvist allt var. Det var en jobbig kartong att packa. Minnena som är bundna till plaggen som skulle ha fått liv igen, som nu packas ner och aldrig mer kommer bli använda. Men om några år ska kartongen plockas fram, när Bea är större ska den få göra sig påmind igen, då ska den öppnas och plaggen som har starka minnen ska det pratas om och förmodligen kommer vi skratta åt hur ”fula” plaggen är, att man kunde klä sig så 2010-2011.

Tänk att hon snart fyller ett år! Det är helt otroligt vad tiden går fort. Min lilla tjej ska bli ett. Det blir en stor dag. Jag glädjer mig åt varje dag.

 

 

Nu i veckan ska vi försöka besluta hur gravstenen ska se ut. Vill få det gjort så snart som möjligt.
Men det är ju så många val som ska göras. Form, det kan vara vilken form som helst, vilken stentyp, hur ytan ska vara, skrivstil, färg på texten, vart texten ska stå, om det ska vara något annat än text, m.m.

Men dessa beslut måste tas, och jag tror att det kommer kännas lite lättare när stenen är klar och är på sin plats, nu är det så tomt och opersonligt på graven.

Men förhoppningsvis så är stenen på plats inom några veckor.

En vecka efter Josefins bortgång gick vi på samtal hos kuratorn. Dels för att prata om vad som hänt, hur vi blev bemötta och dels för att vi skulle få lite minnes saker.

 

På dagen när Josefin dödföddes tog vi en massa kort själva och dom sa då att en fotograf skulle ta kort senare som vi skulle få. Hos kuratorn fick vi åtta kort och ett av korten det hon tyckte var finast hade hon satt i en liten pappersram. Korten var svartvita och ganska fina (men jag tycker ändå korten vi tog är finare, och mer personliga)

Sedan fick vi ett minneskort med hand och fotavtryck. Vi fick då också veta hennes längd och vikt.

Det var fina saker vi fick med oss från kuratorn.

 

 

Begravningsbyrån ringde dagen efter hennes dödfödsel. Dom viste inte när hon dött och när dom fick veta att det var dagen innan så tyckte dom det var för tidigt så dom skulle ringa igen efter helgen.

 

Måndagen 5 dagar efter födseln gick vi till begravningsbyrån på samtal.  Vi fick prata med en kvinna som var väldigt lugn till sättet. Vi fick svar på dom frågorna vi hade och så bestämde vi vilken kista det skulle vara och vilka sorter av blommor det ska vara i kransen.  Frågade om det fanns någon möjlighet att lägga ner ett gosedjur i kistan och det var helt okej, jag kunde lämna gosedjuret där så skulle hon lägga den i kistan när hon gjorde i ordning Josefin. Hon sa att om vi ville kunde vi ta med till exempel ett örngott med vår doft som hon kunde lägga som ett lakan under Josefin, och hade vi någon filt eller något annat vi ville skulle vara med i kistan så kunde vi ta med det ner till byrån.

 

På kvällen samma dag började jag virka en liten rosa apa i mjukt lite luddigt garn. Ett stort rött hjärta blev det på bröstet också.

 

 

Att ligga på fick Josefin ett av mina två örngott som jag själv hade ofta som barn. Örngotten har jag sparat och tänkt att mina barn skulle få så självklart får Josefin ett örngott att ligga på.

 

Inombords är det väldigt ledsamt med små stänk av glädje givetvis för den tiden jag ändå fick med Josefin. Att bära på den största sorgen, att förlora sitt barn är hemskt. Att få vardagen att fungera är tufft. Väldigt många jag pratat med, ja nästintill alla säger ”var glada att ni ändå har ett barn”

det tycker jag är jobbigt att höra. Jag vet att jag har ett barn och är givetvis glad att jag har det. Men jag har också förlorat ett barn som jag så gärna ville ha, ett barn jag fött som jag direkt fick starka känslor för, ett barn jag så desperat älskar med hela mitt hjärta som jag fick hålla bara en gång och veta att jag aldrig mer kommer få hålla eller känna det barn jag älskar så enormt mycket. Bara en bråkdel av mitt liv fick jag med min Josefin.  Jag kan inte bara släppa minnena, det enda jag har kvar, känslorna för vårat förlorade barn och bara och rycka på axlarna och glömma, börja skratta igen och tänka att vi har ett barn, det räcker, nu glömmer vi det förgångna. För mig är det inte lättare att jag redan har ett barn. Det är extremt svårt att se henne i ögonen, veta vad vi förlorat och sedan kommer hatet mot mig själv, besvikelsen att jag inte kan ge Beatrice det jag själv så desperat ville ha när jag växte upp. Ett syskon. Det var så ensamt att växa upp själv. Ingen att se upp till eller någon att lära. Så jag blir bara tom inombords varje gång jag hör ”var glada att ni ändå har ett barn” när ska den meningen sluta? Jag vill bara få vara ifred.

 

Klockan åtta på måndag morgon blev jag inskriven och visad till ett enkelrum. Fick dom första två tabletterna som skulle få livmodern att börja arbeta. Jag skulle vara fastande också tills allt var klart. Dom första timmarna var jag själv då sambon packade saker och kom sedan vid tolv. Tiden gick. Mot eftermiddagen började jag få små sammandragningar som höll i sig i tre sekunder, det var en början i alla fall. Timmarna gick och jag började inte blöda eller någonting. Var uppe och gick mycket på avdelningen, utanför avdelningens dörrar fick jag inte gå (plus att halva avdelningen är full med nyblivna föräldrar och deras barn, så där var jag inte heller) personalen kom var tredje timme med tabletter och frågade också om jag ville ha smärtstillande. På kvällen hade inte mycket mer hänt än under dagen så jag bad och fick två (lite starkare) panodil och la mig för kvällen och såg på tv. Sambon satt i fåtöljen bredvid min säng och sov där hela natten.

På tisdags morgonen kom läkaren, det var en äldre man som var väldigt bra (tur att vi fick honom) jag blev undersökt i ett annat rum och då hade jag öppnat mig en centimeter. Alltså hade inte så mycket hänt. Han tyckte vi skulle fortsätta med tabletterna ett tag till. (Han gjorde ett snabbt ultraljud där man såg att barnet låg med baken neråt). Gick runt mycket i hopp om att allt skulle skyndas på då. Timmarna gick och det enda som hände var att jag fick sammandragningar emellanåt som höll i sig lite längre. Dom kom med några minuters mellanrum under en timme sedan kände jag inte av något på några timmar igen. På tisdagskvällen kom sammandragningarna igen och det började också trycka på neråt (som att allt från tarmarna och neråt trycker på och ska trilla ut där fram, bäckenet brände också som eld)  På kvällen kom läkaren igen och tyckte att det verkade dra ut på tiden det här men vi skulle fortsätta med tabletter tills i morgon bitti. Hade inget hänt tills i morgon så skulle jag få värkstimulerande dropp i armen i hopp om att det skulle skynda på det hela. Gick inte det skulle kanske operation behövas, men där var vi inte än utan tabletterna skulle jag fortsätta med. Jag hade fått en minimal blödning och det tyckte dom var bra.

På kvällen fick jag vanlig dropp. Är jobbigt att varken få äta eller dricka på två dygn. Speciellt när jag behöver energi till att föda. Tisdagskvällen kom och nattpersonalen kom in med en till sjukhussäng till sambon och gjorde i ordning rummet så det blev en stor dubbelsäng i mitten fåtöljen fick stå vid min säng och sambon fick ha bordet med larmknappen och radion vid sin sida. Nattpersonalen bjöd också sambon på kaffe och macka fastän ”anhöriga” inte ska få någon mat eller dryck där. Är förvånad att så pass många var bra på avdelningen. Men det var skönt. Vi sov hela natten (men fick vakna var tredje timme för att ta tablett)

Onsdagen kom. Vid femtiden på morgonen hade jag svårt att sova. Vaknade nästan hela tiden av att jag hade ont. När smärtan var över försökte jag sova, men vaknade snart igen av att det gjorde ont igen. Väckte sambon och sa att jag hade ont och han gick upp och satt sig i fåtöljen och vakade över mig. Smärtan blev mycket värre. Det som på tisdagen känts som att allt ska trilla ut och brännande i bäckenet var nu värre. Det var mer som att bäckenet sakta gick i tusen bitar och (låter konstigt) att någon försökte dra ut tarmar och livmoder ur mig samtidigt som någon tryckte på inuti magen neråt. Väldigt konstigt (och väldigt smärtsamt) att vara uppe och gå var inte så lockande då var det hela tiden känslan av att allt trycker neråt och när smärtorna kommer så var det svårt att stå upprätt. Klockan halv sex fick jag två tabletter till och sa då att det började göra väldigt ont. Det var bra tyckte hon. Det började trycka på blåsan hela tiden så jag fick gå på toa ofta vilket inte var lätt med smärtorna. Ringde på larmet och bad om smärtstillande. Hon tittade skeptiskt på mig och frågade om jag verkligen hade ont eller om det bara var obehagligt. Jag förklarade smärtan och sa att det gjorde ont. 9 på en skala av 10. Ville få henne att förstå att jag verkligen hade ont även om jag för stunden såg kolugn ut. ”jaha, ja jag får väl hämta en panodil till dig då, kommer snart” hon gick igen. va?! En panodil, det kommer inte hjälpa, här har jag fått hur mycket smärtstillande jag velat. När jag tidigare fått tabletter har jag en gång fått 2 panodil, sen har jag fått 2 panodil och 2 diklofenak på samma gång. Och så har jag dom extremaste smärtorna i hela mitt liv så ska jag få en panodil?! Tog den där jäkla panodilen och tänkte att snart kommer ny personal så ska jag fråga om annat att få.

 

Smärtorna kom med 2 till 3 minuters mellanrum och det var för jävligt. När smärtorna gav med sig så var det fortfarande ömt och sådär två minuter senare kom dom igen. Sambons fingrar blev nog ganska sönderkramade. Tryckte på larmet igen vid kvart i sju och sa att jag hade extremt ont, jag vill ha något nu! Hon sa att jag skulle vänta, hon satt i samtal med dagspersonalen så en annan skulle snart komma. Jag fortsatte att krama sambons fingrar och han sa åt mig att andas djupa andetag istället. Jag låg mer och tog korta andetag och tänkte på smärtan. Koncentrerade mig på att andas lugnt och sa åt sambon att prata om vad som helst så jag kunde koncentrera mig på att han pratade. Blev arg att jag inte fick något smärtstillande då jag vet att i såna här situationer ska man få mycket om man vill det. Så jag började funder på vad det där ”hon kommer snart” betyder, vadå ”snart” trycket på larmet igen. Går en snabbis på toa och ser att jag börjat blöda också. Lägger mig på sängen igen och en ny kvinna kommer in. Förklarar smärtan och säger att jag vill ha smärtlindrande. Smärtlindring kunde jag få men hon ville undersöka mig först. Hon gör en undersökning och jag har öppnat mig över 4 centimeter. Hon gick och hämtade smärtlindrande. Fick en spruta in i benet med någon typ av smärtlindring, brydde mig inte om att fråga vad det var, jag ville bara ha något, vad det var spelade ingen roll. Hon sa att om jag gick på toa nu så skulle jag använda ett bäcken dels för att hon ville hålla koll på blödningen och för att det ”lätt” kunde vara så att barnet kom ut när man gick på toa. Var det något skulle jag ringa så skulle hon komma direkt.

 

Det var hennes doft.

Vår lilla dotter.

Vårt fina barn.

Det var Josefins doft.

Det var en vacker stund. Något jag alltid vill och kommer minnas.

Vi fick ett barn.

Våran Josefin.