growingbelly

ATT GÅ VIDARE

Publicerad 2013-06-13 22:49:04 i Allmänt

Tankarna på vår lilla ängladotter finns alltid i mitt huvud. Tänker på henne varje dag.
Tiden går. Saknaden finns.
Overkligt att det i juli är två år sedan vi födde vår andra dotter. En perfekt men för liten flicka som aldrig fick ta ett andetag luft.
En stor saknad som inte går att beskriva.
Tiden efter var svår.
Varför hände det oss? Varför händer det någon alls, barn ska inte dö. Tankar om vad meningen med livet var kom upp. En ilska mot livet och inte minst mig själv. En lång tid efter över ett år så var jag arg på mig själv, min kropp som inte lyckades göra det den var skapt för att göra. Varför gjorde inte kroppen som den skulle? Det måste vara något fel på mig? Tankarna snurrade.
Dagliga tankar på vår fina ängel, tänkte på hur hon såg ut, hur hon kändes att hon var varm och len, hade en doft, sin egna underbara doft. Josefindoften. Så underbar och unik. Bara hennes.
 
Det jobbigaste var att så få förstod att jag sörjde vår Josefin. Ingen på sjukhuset förstod. Eftersom vi har en dotter sedan tidigare så hörde vi jämt "var glada att ni redan har ett barn" precis som att det skulle göra det hela lättare?
Det var inte lättare eller mindre smärtsamt för det.
I mitt sorgarbete kände jag länge skuld att jag inte kunde ge min dotter ett syskon. Ett syskon som jag som ensambarn alltid velat ha att jag inte kunde ge mitt barn det jag själv saknade som liten.
Min sambo och vår dotter fick mig att leva vidare.
 
Vår Josefin begravdes. Fick en liten plats på kyrkogården. Där var vi ofta.
Jag började samla på änglar både små prydnadssaker och tavlor. Jag tänkte på Josefin då.
 
Veckor blev månader. Sorgen och ilskan fanns kvar.
Saknaden.
Att så desperat vilja få tillbaka Josefin levande i min famn.
 Men att veta att det inte gick.
Hon låg sedan länge under jorden, i en kista, med ett av mina barndoms örngott som lakan, en filt runt om sig och bredvid ligger en rosa virkad apa med ett stort rött hjärta på bröstet som jag virkade till henne.
 
Månader blir halvår och snart har det gått ett år.

Efter ett år blev vi gravida igen. En rädsla och oro kom. Skulle vi ens hoppas då vi tidigare haft så många missfall. Tog dagarna som dom kom, vaknade varje morgon med inställningen att inte oroa mig, ta dagen som den kommer.
Blandade känslor. Skulle jag ersätta vårt förlorade barn med ett nytt? Var vi redo för detta?
Vi tog oss förbi graviditetsvecka 12 den veckan vi haft så många missfall i.
Sen kom vecka 23, graviditetsveckan då vi fick reda på att Josefin inte mådde bra i magen, först sa dom att hon skulle bli hjärnskadad, då var det inget tal om att hon inte skulle överleva, några dagar senare sa nästa läkare på ultraljudet att nej, "den" kommer inte överleva utanför magen, du får dödföda.
Att med den nya graviditeten komma förbi den skrämmande vecka 23 och vecka 24 då vår Josefin föddes var skönt. En dag i taget. Och i vecka 38 efter igångsättning föddes en pojke, en bror till mina döttrar.
 
Den känslan att få föda ett levande barn i fullgången tid som var stor och stark var så obeskrivlig.
Fortfarande tänker jag på Josefin varje dag.
Tankar och fina minnen.
Att vi fick den tid vi fick.
Det var hemskt att förlora ett barn, men att vi fick den tid vi fick betydde mycket.
Vi fick föda fram henne och hålla henne hur länge vi ville.
Vi tog massa kort och fick hand och fotavtryck.
Även om hon inte lever med oss idag, så fanns hon ändå levande i min mage.
Jag fick hålla hennes hand och pussa på henne.
Dofta.
Spara doft minnet.
Jag tror att hon finns med oss, vakar över oss.
 
När vår son blev 1 månad så blev sorgen över Josefin lite lättare.
Då var det bara dom fina små tankarna om henne som fanns där var dag.
Inte några tankar om att det var mitt fel, inga svarta tankar fanns kvar.
Bara dom fina sakerna.
 
Jag är nu glad över att jag har en dotter på snart tre år, en änglaflicka på snart 2 år och en pojke på fyra månader.
Jag är mamma till alla mina barn.
Josefin blir aldrig glömd.
Hon är föralltid älskad.♥
 

Josefin 1 år

Publicerad 2012-07-06 22:05:41 i Änglamamma

Strax efter åtta på morgonen för ett år sedan föddes vår lilla ängel Josefin.
Tänk att det redan gått ett helt år. Men jag minns fortfarande allt och det kommer jag alltid att göra.
Mina minnen av förlossningen och när jag fick hålla henne och inte minst kommer jag ihåg den speciella lilla doften. Hennes egna doft.
 
 
 
 
I mitt hjärta kommer Josefin alltid finnas!
 
 

Tiden går

Publicerad 2012-07-03 22:29:46 i Änglamamma

Allt för fort? Jo det gör den.
Tiden går och nu är det snart ett helt år av saknad.
Snart är det Josefins  1-års dag.
Min lilla ängel.
 
 
Livet är orättvist.

Äntligen är det gjort

Publicerad 2011-10-07 22:08:28 i Änglamamma

Dagarna, veckorna och månaderna går, jag vet att jag måste och jag vill få en gravsten beställd.
Men hur ska det någonsin kännas "rätt" formen, texten, stentyp, storlek.
Det känns så fel att titta ut en sten till sitt barn. Det kan nog vem som helst förstå.

Så kommer paniken över att tiden går. Hon gick ändå "vidare" den 6 Juli.
Panik. Ångest över att jag är lat och inte får det gjort. Varför gjorde jag det inte tidigare. Graven är så tom utan sten.

Nu var det dags. Ville släppa ångesten över att jag inte ordnat det tidigare. Så var frågan vart vi skulle, det finns två stenhuggerier i stan. Ringde ena stället och dom var inte där idag, ringer andra stället och dom hade tid en timme senare.

Vi gick dit och utanför hade dom en liten utställning med stenar och där stod en sten som var fin. Jag som trodde att ingenting skulle kännas rätt.
Vi gick in och kom ut en timme senare.
Då kändes det som att någonting släppte och jag fann mer ro.

Stenformen, texen, färgen, storleken, dekoren blev bestämd. Men vi ska fundera över helgen på vilken stentyp vi vill ha. Det var för svårt att bestämma just då.

Nu väntar vi på en skiss som vi ska godkänna och efter det ska stenen tillverkas.
Så förhoppningsvis har vi en sten i början/mitten på november.

Fint hos Josefin

Publicerad 2011-09-07 14:15:44 i Änglamamma

Fick i uppdrag av Josefins mormor att gå och köpa rosa rosor och sätta på graven. Deras mormor bor en bra bit från Norrköping och kan inte ta sig hit så lätt så jag gick och köpte rosor från henne. Köpte också en liten ängel på pinne som jag satte ner i vasen.
Det blev riktigt fint.



Det känns fortfarande konstigt att vi "förlorat" vårt lilla barn. Jag lever inte i förnekelse men det är svårt att förstå. Ibland tänker jag att Beatrice snart får ett syskon men så kommer jag på min själv att Josefin redan är född och Bea aldrig kommer få se henne och inte vi heller.
Jag tänker ofta på henne men glömmer ibland bort att vi aldrig kommer ses igen. Det känns som att Josefin har åkt på semester, en väldigt lång semester.
Den kärlek jag får från mina nära värmer, men den kan aldrig ta bort den del som är tom och fylld av saknad.
Men kärlek har jag till Josefin och jag är glad att vi fick henne.
Jag vet att hon en gång levde och hörde våra röster.
Jag gav henne liv in i det sista.

Jag kommer alltid älska mina barn lika mycket.

Jobbig tid med fina minnen

Publicerad 2011-08-18 15:09:51 i Änglamamma

Det känns svårt just nu att få ner alla tankar jag har i text. Det brukar inte vara några problem, jag tänker och skriver ner samtidigt. Men senaste tiden är tankarna så djupa och svåra att få grepp om och få ner i ord. Men dom finns där hela tiden. Tankarna och planerna för snaraste framtiden av livet. Givetvis tänker jag väldigt mycket på Josefin, visst kan jag tycka att livet är grymt och rent ut sagt jävligt, hur man får se livet ur fel vinkel, man ska inte behöva förlora barn, barn ska inte dö före sina föräldrar. Varför?! varför drabbade det oss?, varför har det hänt andra och kommer drabba andra? Händer det för att uppröra, lära oss att se livet ur ett annat sätt, läxa upp, är det slumpen, är livet ett lotteri då det verkar finnas många nitar?. Frågor som det inte finns något svar på. Trots att vi gått igenom detta, förlorat det som är det närmaste man kan ha, så ser jag ändå Josefin som en stor gåva.

Hon kom till oss och lärde oss något. Vi fick se henne en stund, ett fint minne. I tankarna kommer hon alltid finnas kvar.

Igår när jag packade inför flytten så gick jag igenom garderoben och packade ner alla Beas bebis kläder. Blev tårögd efter ett tag och tänkte på hur fort tiden går. Höll hennes minsta body i handen och tänkte att det inte var länge sedan hon hade på sig den och då var den så stor, tänkt att det lilla, lilla plagget har varit för stort. Efter hon växt ur sina kläder har alla blivit inlagda i garderoben i väntan på att bli nerpackade, vill spara hennes kläder så jag kan gå igenom dom när hon är äldre och minnas. Sen blev jag gravid igen och då blev kläderna kvar i garderoben. Dom skulle ju snart i alla fall en del av dom bli använda igen… Men så blev det inte. Tårarna började rinna ner för kinderna när jag funderade på hur orättvist allt var. Det var en jobbig kartong att packa. Minnena som är bundna till plaggen som skulle ha fått liv igen, som nu packas ner och aldrig mer kommer bli använda. Men om några år ska kartongen plockas fram, när Bea är större ska den få göra sig påmind igen, då ska den öppnas och plaggen som har starka minnen ska det pratas om och förmodligen kommer vi skratta åt hur ”fula” plaggen är, att man kunde klä sig så 2010-2011.

Tänk att hon snart fyller ett år! Det är helt otroligt vad tiden går fort. Min lilla tjej ska bli ett. Det blir en stor dag. Jag glädjer mig åt varje dag.

 

 

Många beslut

Publicerad 2011-08-04 23:53:36 i Änglamamma

Nu i veckan ska vi försöka besluta hur gravstenen ska se ut. Vill få det gjort så snart som möjligt.
Men det är ju så många val som ska göras. Form, det kan vara vilken form som helst, vilken stentyp, hur ytan ska vara, skrivstil, färg på texten, vart texten ska stå, om det ska vara något annat än text, m.m.

Men dessa beslut måste tas, och jag tror att det kommer kännas lite lättare när stenen är klar och är på sin plats, nu är det så tomt och opersonligt på graven.

Men förhoppningsvis så är stenen på plats inom några veckor.

Begravning

Publicerad 2011-07-23 19:13:48 i Änglamamma

Fredagen den 22 juli 2011 var det Josefins begravning.

Vi mötte prästen och en man från begravningsbyrån vid kapellet. Det var mulet ute, och efter nattens regn och åska var jag orolig att det skulle börja regna. Mannen förklarade hur det såg ut i kapellet att kistan stod där på en fårfäll och det var ett flertal ljus tända. Prästen frågade om vi var redo att gå in och vi gick in tillsammans.
Längst fram i kapellet stod kistan.
Så liten den var.
Vi fick stå där ett tag och titta.






Och när vi var redo fick vi sätta oss på höger sida om kistan. På våra stolar låg en liten handbukett med en rosa ros några gröna blad ihoplindad med ett grönt snöre. Vi satt oss ner.
Det kändes skönt att få sitta nära Josefin en sista gång.
Prästen kom fram och gav mig en näsduk. Hon och mannen satt sig på vänster sida om kistan.

Klockor ringde en stund.

Prästen sa några ord.

Sedan tog vi psalmböckerna och slog upp sida 200 och psalmen vi tidigare valt med prästen sjöngs och en kvinna spelade fint på orgel.

 

I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dig vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dig och mig hon får
så underbara håvor.

 

Ack, är det redan här så skönt
på denna jord, så härligt grönt,
hur skall det då ej bliva
i himmelen, där Gud berett
vad ingen här i världen sett
och ord ej kan beskriva.

 

Prästen pratade igen och strödde tre nävar jord över kistan.

Kvinnan på orgel spelade och sjöng  en låt både sambon och jag tycker är vacker. Håll mitt hjärta.  Nu får den låten och psalm 200 bli Josefins låtar som vi alltid kommer minnas henne genom.

Orgelns sista toner tystnade och vi ställde oss upp.

Prästen bad en bön.


Sambon fick ta blommorna och mannen från begravningsbyrån lyfte varsamt upp kistan och gav den till mig. Jag höll den in mot bröstet med huvudänden på min högerarm.

Det var svårt att tänka att där i låg vår kära Josefin inlindad i en av sin storasysters älskade filtar med sällskap av en liten mjuk apa.


Höll kistan hårt mot bröstet när vi började gå ut ur kapellet. Det var fortfarande grått ute, men inget regn som tur var.

Vi gick sakta genom kyrkogården bort till begravningsplatsen.

Mannen tog varsamt kistan ur min famn och ställde ner den på marken. Två band sattes under kistan. Mannen nöp av några ”kvistar” av en blomma som vi skulle ta med oss hem och få rötter på och då få en minnesblomma. Mannen och prästen sänkte sakta ner kistan.


Prästen gav sin välsignelse. Vid dom sista orden i välsignelsen kom solen fram bakom molnen. Det var så jag blev knottrig utan att rysa. Precis just då av alla stunder så kommer solen och alla gråa moln har blåst bort. Av alla stunder är det nu man ska gå och bli religiös också?

Prästen gav tecken och vi fick kasta ner våra handbuketter. Sambon kastade ner sin först och min bukett landade nästan för perfekt bredvid sambons.

Efter vi stått en stund gick vi tillbaka till kapellet och fick våra ”kvistar” inlindade i papper.

Prästen sa också på väg till kapellet ”såg ni att solen kom fram och mötte oss?”


Vi fick också en ljusstake i form av en skyddsängel som tidigare stått vid kistan att ta med oss hem.

Vi sa farväl och gick sedan ut ur kapellet där vi möttes av

en sol och klarblå himmel.

 

 


Min ängels avtryck

Publicerad 2011-07-20 23:23:06 i Änglamamma

En vecka efter Josefins bortgång gick vi på samtal hos kuratorn. Dels för att prata om vad som hänt, hur vi blev bemötta och dels för att vi skulle få lite minnes saker.

 

På dagen när Josefin dödföddes tog vi en massa kort själva och dom sa då att en fotograf skulle ta kort senare som vi skulle få. Hos kuratorn fick vi åtta kort och ett av korten det hon tyckte var finast hade hon satt i en liten pappersram. Korten var svartvita och ganska fina (men jag tycker ändå korten vi tog är finare, och mer personliga)

Sedan fick vi ett minneskort med hand och fotavtryck. Vi fick då också veta hennes längd och vikt.

Det var fina saker vi fick med oss från kuratorn.

 

 

Begravningsbyrån ringde dagen efter hennes dödfödsel. Dom viste inte när hon dött och när dom fick veta att det var dagen innan så tyckte dom det var för tidigt så dom skulle ringa igen efter helgen.

 

Måndagen 5 dagar efter födseln gick vi till begravningsbyrån på samtal.  Vi fick prata med en kvinna som var väldigt lugn till sättet. Vi fick svar på dom frågorna vi hade och så bestämde vi vilken kista det skulle vara och vilka sorter av blommor det ska vara i kransen.  Frågade om det fanns någon möjlighet att lägga ner ett gosedjur i kistan och det var helt okej, jag kunde lämna gosedjuret där så skulle hon lägga den i kistan när hon gjorde i ordning Josefin. Hon sa att om vi ville kunde vi ta med till exempel ett örngott med vår doft som hon kunde lägga som ett lakan under Josefin, och hade vi någon filt eller något annat vi ville skulle vara med i kistan så kunde vi ta med det ner till byrån.

 

På kvällen samma dag började jag virka en liten rosa apa i mjukt lite luddigt garn. Ett stort rött hjärta blev det på bröstet också.

 

 

Att ligga på fick Josefin ett av mina två örngott som jag själv hade ofta som barn. Örngotten har jag sparat och tänkt att mina barn skulle få så självklart får Josefin ett örngott att ligga på.

 

Inombords är det väldigt ledsamt med små stänk av glädje givetvis för den tiden jag ändå fick med Josefin. Att bära på den största sorgen, att förlora sitt barn är hemskt. Att få vardagen att fungera är tufft. Väldigt många jag pratat med, ja nästintill alla säger ”var glada att ni ändå har ett barn”

det tycker jag är jobbigt att höra. Jag vet att jag har ett barn och är givetvis glad att jag har det. Men jag har också förlorat ett barn som jag så gärna ville ha, ett barn jag fött som jag direkt fick starka känslor för, ett barn jag så desperat älskar med hela mitt hjärta som jag fick hålla bara en gång och veta att jag aldrig mer kommer få hålla eller känna det barn jag älskar så enormt mycket. Bara en bråkdel av mitt liv fick jag med min Josefin.  Jag kan inte bara släppa minnena, det enda jag har kvar, känslorna för vårat förlorade barn och bara och rycka på axlarna och glömma, börja skratta igen och tänka att vi har ett barn, det räcker, nu glömmer vi det förgångna. För mig är det inte lättare att jag redan har ett barn. Det är extremt svårt att se henne i ögonen, veta vad vi förlorat och sedan kommer hatet mot mig själv, besvikelsen att jag inte kan ge Beatrice det jag själv så desperat ville ha när jag växte upp. Ett syskon. Det var så ensamt att växa upp själv. Ingen att se upp till eller någon att lära. Så jag blir bara tom inombords varje gång jag hör ”var glada att ni ändå har ett barn” när ska den meningen sluta? Jag vill bara få vara ifred.

 

Förra veckan hörde prästen av sig. Och igår träffade vi henne. Hon pratade lite som att ”det är väldigt svårt att prata om det här”  hon frågade många saker om Josefin och undrade vart vi trodde hon var nu, om vi trodde hon var i himmelen. Hon tyckte också att vi hade en bra syn på det hela att vi ändå såg lycka i allt detta. Vi fick ändå ett barn. En liten tid tillsammans.




När vår ängel kom till världen på besök

Publicerad 2011-07-18 23:20:35 i Änglamamma



Klockan åtta på måndag morgon blev jag inskriven och visad till ett enkelrum. Fick dom första två tabletterna som skulle få livmodern att börja arbeta. Jag skulle vara fastande också tills allt var klart. Dom första timmarna var jag själv då sambon packade saker och kom sedan vid tolv. Tiden gick. Mot eftermiddagen började jag få små sammandragningar som höll i sig i tre sekunder, det var en början i alla fall. Timmarna gick och jag började inte blöda eller någonting. Var uppe och gick mycket på avdelningen, utanför avdelningens dörrar fick jag inte gå (plus att halva avdelningen är full med nyblivna föräldrar och deras barn, så där var jag inte heller) personalen kom var tredje timme med tabletter och frågade också om jag ville ha smärtstillande. På kvällen hade inte mycket mer hänt än under dagen så jag bad och fick två (lite starkare) panodil och la mig för kvällen och såg på tv. Sambon satt i fåtöljen bredvid min säng och sov där hela natten.



På tisdags morgonen kom läkaren, det var en äldre man som var väldigt bra (tur att vi fick honom) jag blev undersökt i ett annat rum och då hade jag öppnat mig en centimeter. Alltså hade inte så mycket hänt. Han tyckte vi skulle fortsätta med tabletterna ett tag till. (Han gjorde ett snabbt ultraljud där man såg att barnet låg med baken neråt). Gick runt mycket i hopp om att allt skulle skyndas på då. Timmarna gick och det enda som hände var att jag fick sammandragningar emellanåt som höll i sig lite längre. Dom kom med några minuters mellanrum under en timme sedan kände jag inte av något på några timmar igen. På tisdagskvällen kom sammandragningarna igen och det började också trycka på neråt (som att allt från tarmarna och neråt trycker på och ska trilla ut där fram, bäckenet brände också som eld)  På kvällen kom läkaren igen och tyckte att det verkade dra ut på tiden det här men vi skulle fortsätta med tabletter tills i morgon bitti. Hade inget hänt tills i morgon så skulle jag få värkstimulerande dropp i armen i hopp om att det skulle skynda på det hela. Gick inte det skulle kanske operation behövas, men där var vi inte än utan tabletterna skulle jag fortsätta med. Jag hade fått en minimal blödning och det tyckte dom var bra.



På kvällen fick jag vanlig dropp. Är jobbigt att varken få äta eller dricka på två dygn. Speciellt när jag behöver energi till att föda. Tisdagskvällen kom och nattpersonalen kom in med en till sjukhussäng till sambon och gjorde i ordning rummet så det blev en stor dubbelsäng i mitten fåtöljen fick stå vid min säng och sambon fick ha bordet med larmknappen och radion vid sin sida. Nattpersonalen bjöd också sambon på kaffe och macka fastän ”anhöriga” inte ska få någon mat eller dryck där. Är förvånad att så pass många var bra på avdelningen. Men det var skönt. Vi sov hela natten (men fick vakna var tredje timme för att ta tablett)



Onsdagen kom. Vid femtiden på morgonen hade jag svårt att sova. Vaknade nästan hela tiden av att jag hade ont. När smärtan var över försökte jag sova, men vaknade snart igen av att det gjorde ont igen. Väckte sambon och sa att jag hade ont och han gick upp och satt sig i fåtöljen och vakade över mig. Smärtan blev mycket värre. Det som på tisdagen känts som att allt ska trilla ut och brännande i bäckenet var nu värre. Det var mer som att bäckenet sakta gick i tusen bitar och (låter konstigt) att någon försökte dra ut tarmar och livmoder ur mig samtidigt som någon tryckte på inuti magen neråt. Väldigt konstigt (och väldigt smärtsamt) att vara uppe och gå var inte så lockande då var det hela tiden känslan av att allt trycker neråt och när smärtorna kommer så var det svårt att stå upprätt. Klockan halv sex fick jag två tabletter till och sa då att det började göra väldigt ont. Det var bra tyckte hon. Det började trycka på blåsan hela tiden så jag fick gå på toa ofta vilket inte var lätt med smärtorna. Ringde på larmet och bad om smärtstillande. Hon tittade skeptiskt på mig och frågade om jag verkligen hade ont eller om det bara var obehagligt. Jag förklarade smärtan och sa att det gjorde ont. 9 på en skala av 10. Ville få henne att förstå att jag verkligen hade ont även om jag för stunden såg kolugn ut. ”jaha, ja jag får väl hämta en panodil till dig då, kommer snart” hon gick igen. va?! En panodil, det kommer inte hjälpa, här har jag fått hur mycket smärtstillande jag velat. När jag tidigare fått tabletter har jag en gång fått 2 panodil, sen har jag fått 2 panodil och 2 diklofenak på samma gång. Och så har jag dom extremaste smärtorna i hela mitt liv så ska jag få en panodil?! Tog den där jäkla panodilen och tänkte att snart kommer ny personal så ska jag fråga om annat att få.

 


Smärtorna kom med 2 till 3 minuters mellanrum och det var för jävligt. När smärtorna gav med sig så var det fortfarande ömt och sådär två minuter senare kom dom igen. Sambons fingrar blev nog ganska sönderkramade. Tryckte på larmet igen vid kvart i sju och sa att jag hade extremt ont, jag vill ha något nu! Hon sa att jag skulle vänta, hon satt i samtal med dagspersonalen så en annan skulle snart komma. Jag fortsatte att krama sambons fingrar och han sa åt mig att andas djupa andetag istället. Jag låg mer och tog korta andetag och tänkte på smärtan. Koncentrerade mig på att andas lugnt och sa åt sambon att prata om vad som helst så jag kunde koncentrera mig på att han pratade. Blev arg att jag inte fick något smärtstillande då jag vet att i såna här situationer ska man få mycket om man vill det. Så jag började funder på vad det där ”hon kommer snart” betyder, vadå ”snart” trycket på larmet igen. Går en snabbis på toa och ser att jag börjat blöda också. Lägger mig på sängen igen och en ny kvinna kommer in. Förklarar smärtan och säger att jag vill ha smärtlindrande. Smärtlindring kunde jag få men hon ville undersöka mig först. Hon gör en undersökning och jag har öppnat mig över 4 centimeter. Hon gick och hämtade smärtlindrande. Fick en spruta in i benet med någon typ av smärtlindring, brydde mig inte om att fråga vad det var, jag ville bara ha något, vad det var spelade ingen roll. Hon sa att om jag gick på toa nu så skulle jag använda ett bäcken dels för att hon ville hålla koll på blödningen och för att det ”lätt” kunde vara så att barnet kom ut när man gick på toa. Var det något skulle jag ringa så skulle hon komma direkt.


 

Smärtorna fortsatte. Det gjorde fortfarande ont enda skillnaden var att det var lättare att slappna av mellan värkarna och kroppen kändes varm.  Det började kännas som att jag skulle trycka på men jag var tvungen att gå och kissa först. Gick till toa och en stund efter jag satt mig ropade jag på sambon barnet kom ut. Det smärtade till och jag undrade om det verkligen var barnet. Tittade ner i toan och såg ett par ben!. Konstigt nog stod kvinnan i dörrhålet till toa och frågade om det hänt något och jag sa att barnet kom jag såg två ben. Hon ville se, men jag sa att jag inte var klar. Det gjorde lite ont och så gled huvudet ut. Hon ville se så jag fick ställa mig halvt upp. Hon satt en klämma och klippte navelsträngen. Hon sa åt mig att ställa mig upp och hon tog bäckenet med barnet i. första tanken var att säga att jag vill se nu direkt men jag såg ju när jag tittade ner förut att det var en hel del blod också plus att jag var trött då också så jag sa ingenting.



På onsdagsförmiddagen den sjätte juli föddes vårat barn.



Kvinnan kom in efter ett litet tag och pratade lite och nu var det moderkakan dom väntade på att den skulle komma ut. Jag hade ingen större lust att trycka ut någon moderkaka, jag ville se vårat barn så jag sa att jag ville se barnet nu. Hon gick iväg och kom sedan in med en handduksklädd korg med en handduk över öppningen. Hon satt sig i fotändan på min säng med korgen i famnen och förklarade hur barnet såg ut. Barnet hade lite större huvud än normalt men det fick ni väl veta på ultraljudet (det visste vi) hon sa att munnen var lite öppen och ögonen var öppna. Hon började med att sakta dra upp handduken så vi såg fötterna. Så små fötter! Hon väntade tills vi var redo att se mer och drog sakta av handduken.
Barnet var jättefint. Så liten och fin. Låg halvt på sida. Såg att kvinnan tittade ner i korgen och faktiskt såg rörd ut för en stund. Kan inte vara något lätt jobb. Men hon var så duktig och lugn. Hon frågade om vi ville vara själva ett tag och det ville vi. Vi skulle ringa när vi var klara. (Vi visste inte könet. Men vi ville inte heller titta det första vi gjorde mellan benen på barnet heller, så när vi tittade första gången visste vi inte, men vi fick sedan reda på att det var en flicka).


Hon var så fin. Tänk att hon blev till i mig och fick leva i mig i ett halvår. Vad livet är orättvist att hon inte fick leva längre. Men det blev ett barn i alla fall som fick leva ett tag och vi fick se henne för en stund.
I den öppna munnen syntes en liten tunga. Dom små, små fötterna och händerna som var mjuka och lite varma. Extremt små naglar fanns också. Ögonen som var öppna och tittade rakt fram. Dom var som pepparkorn. Och små öron fanns också. Vårat barn var så fint och jag försökte tänka på allt fint vi ändå haft, även om livet är orättvist. Jag kände på dom små fötterna.
Öppnade upp handen lite och kände i handflatan. Höll mitt finger i hennes hand och tänkte att nu håller jag din hand för evigt. Min dotters lilla hand kommer alltid hålla hårt i min. Smekte dom små kinderna och gav sedan en puss på munnen. Vågade inte röra för mycket heller, rädd att hon skulle gå sönder och torka ut, så skör. La på filten över kroppen igen, upp till axlarna, höll i korgen ett tag.


Tog sedan en massa kort och sambon höll också ett bra tag. Hon luktade lite också. Vad vet jag inte. Luktade inte äckligt. Det var inte blod heller. Det var bara en svag doft av någonting.


Det var en lugnande doft, ingen doft jag känt innan eller kommer känna igen.

Det var hennes doft.

Vår lilla dotter.

Vårt fina barn.


Det var Josefins doft.


Ett självklart namn på vårat fina barn. Josefin hade den godaste doften. Hon kom och förgyllde våra liv.


Det var en vacker stund. Något jag alltid vill och kommer minnas.


Vi fick ett barn.


Våran Josefin.


 

 

 

 

 

 

 

 


 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela