growingbelly

Mycket har hänt senaste dagarna, nu har jag lite bråttom tillbaka men jag tror vi kommer komma hem i veckan, skriver mer då!

Idag fick vi erbjudande om ett rum. Äntligen! Skönt att kunna vara där hela tiden, mata henne på kvällarna, amningsträna när hon är vaken och det jag har saknat tidigare... Ett ställe att vila på, samla tankarna och få vara ifred lite när man känner för det.
Rummet ska vi få i morgon, så nu ska jag packa ner lite kläder och annat som ska med.
Så skönt det ska bli att slippa åka i mellan och sova hemma.

Idag är det tre (!) veckor vi varit på NEO, dagarna tickar på.
Finns inte så mycket att göra stunderna hon sover men idag tog jag mig en tur runt omkring på sjukhuset.

Detta konstverk tycker jag är lite udda men väldigt fin, det är något speciellt med den.
Detta kan man ju verkligen kalla för
"att gå utanför ramarna"


Det finns mycket att se på sjukhuset om man bara öppnar ögonen och vill se alla detaljer, men ett sjukhus är inget man vill se varje dag en längre tid, huvudet blir fort tomt på innehåll.

Idag handlade vi lite kläder på h&m. Det blev 2 bodys och ett set med byxor och en jacka med öron på luvan.
Växer gör hon också, idag var hon 42 cm lång. 1 cm längre än förra veckan.

Kärleken till ett barn går inte att beskriva. Meningen med livet är för mig inte längre någon gåta.

Dock är dagarna än så länge svåra att ta sig igenom, men barnet som ligger mot bröstet och ser mig i ögonen med en fundersam och kärleksfull blick gör det genast lättare att både leva i nuet och tänka framåt, snart, mycket snart kommer vi vara tillsammans dygnet runt.
Snart börjar det riktiga livet med den största uppgiften av alla.


Nu har jag varit hemma i drygt en timme och hunnit äta en sen middag. Nu återstår bara att pumpa (kanske ser på tv sammtidigt, blir väldigt lite av den varan, bir väl i snitt 30 min tv om dagen) sen ska jag lägga mig och sova (somnar otroligt fort nu för tiden) och då är det som att jag sluter ögonen och somnar och då precis ringer klockan (vid 6 tiden) och jag blir lika besviken varje gång att natten går så fort.
Sen har jag en timme på mig att göra mig i ordning innan jag jagar bussen och åker till sjukhuset.
Känns så fel att vara så långt från lilla B men det finns inget att göra åt saken, rum blir det när hon kan amma, inte tidigare.
Men dagarna flyter ändå ihop så kanske går tiden fort(?)

Det är väldigt jobbigt om dagarna och brytningsgränsen är för en tid sedan nådd, men jag fortsätter ändå för att finnas där som en trygghet för det lilla barnet som kikar tillbaka på mig.
Tiden står stilla, det är svårt att veta vilken dag det är och jag blev chockad när jag tänkte tillbaka och jag kom på att detta bara pågått i två veckor! Så många veckor kvar.

Det jobbigaste är att det inte känns som att det är mitt barn. I hjärtat är det mitt och jag vet att det är så, men det känns lite som att jag måste be om lov för att ta ut henne och sitta med henne. Vissa tycker hon ska vara ute mycket och andra tycker hon ska vara i sin kuvös. Det känns som att hon bara är ett "barn" som tillhör landstinget, det känns inte som att någon annan tycker att det är vårt barn, med ett namn och ett eget humör och egen vilja, det är bara ett "barn" i mängden som dom vill bli av med inom en tid.
Det känns väldigt hårt.
Och sedan det där att vi inte får vara med henne dygnet runt, vi "får" komma som vi vill, men vi kan ju inte när vi måste sova hemma, föräldrarum finns det på sjukhuset och jag har frågat flera stycken men det kan vi inte få förrän vår dotter "behöver oss mer" när hon vill amma och är större.
Synd att dom inte kan se att vi är där varje dag så många timmar, finns ingen annan som sitter med sina barn så mycket som vi gör, alla kommer och går. Att dom inte kan se det och förstå när jag säger att jag har svårt med pumpningen (det går inte så bra, finns ingenstans att vara ifred, går inte att skärma av helt, och med alla ljud och människor blir det väldigt jobbigt och svårt att få det gjort) har berättat det och att det är så jobbigt hemma, nerverna är utanpå, men det går inte att få något rum.
Mitt barn ligger ensam på sjukhus och jag sitter hemma med ångest och tårar.
Det lilla barnet som tillhör landstinget som enligt dom inte "behöver" mig än, är väldigt svårt att ta.

Men om jag bara står ut några dagar till, någon vecka så borde vi få ett rum vi kan sova i och jag kan pumpa ifred, och vi kan när på dygnet vi vill sköta om vårt barn.
Steget efter det är ett annat rum där vi får sova med barnet och ta hand om henne innan vi får åka hem.
Men det är många veckor dit.

Något som kan få tummet upp i detta (ursäkta ordvalet) helvete av känslor, tankar, oro och kaos är att jag nu skrivit under ett papper på att jag klarar av sonden.
Fick göra ett prov på om jag klarar av den. Väldigt enkelt. Så nu är vi båda ansvariga för sonden också.

Igår kväll ställde jag mig på vågen och jag har faktiskt gått ner i vikt, lite mer än jag trodde faktiskt.
En vecka efter förlossningen med snitt har jag gått ner 6 kg!
Sen kan jag inte påstå att veckans matvanor har varit på topp, så jag ska se till att äta bättre så jag inte går ner allt för mycket på kort tid. Men det är en början, ett kilo till så har jag gått ner det jag gick upp.
Men kroppen ser inte ut som den gjorde det tar nog en bra stund att få tillbaka

Dagarna flyter ihop lite och dessa åtta dagar känns som flera månader. Timmarna på sjukhuset går väldigt långsamt mellan måltiderna och omgivningen är väldigt stressande. Det finns ingenstans att sitta ifred visst det går att sätta för en vikvägg så man får ett hörn runt fåtöljen men det dyker upp huvuden på andra sidan titt som tätt och det är många folk runt omkring och barn som skriker och maskiner som larmar, inte lätt att finna ro eller pumpa.
När det blir för jobbigt på avdelningen och lill-tjejen sover går vi ofta ut en sväng och strosar eller sitter på någon bänk, men även där är det allt från lugnt.
Även jag som alla andra har nu drabbats av en lätt rethosta och det är pest och pina att hosta med den nyligen uppslitna buken, bränner som eld i buken. Försöker lindra hostan med vatten och att suga på halstabletter.

Huvudet är inte riktigt med i vad som händer, jag börjar känna mig lätt utbränd. Lite sömn och ständig stress.
Har i bakhuvudet att vi ska klara av detta i flera veckor till innan vi kan få ett andrum, ett rum på sjukhuset att sova i och även kunna gå till på dagarna, så skönt att kunna dra sig tillbaka för att pumpa, eller bara vila mellan dotterns små pysselstunder. För att orka med allting så åkte vi lite tidigare idag och det är så svårt att åka, när man än åker.
När vi kommer hem kommer känslorna och jag blir ledsen och känner att jag inte vill vara hemma, det är inte där jag ska vara, vi äter, städar och lägger oss men hemma känner jag ingen ro alls.
Men jag vet ju ändå att jag måste vara hemma lite, komma bort från sjukhuset, dom tar hand om henne.
Vi måste klara minst en månad till av detta stressande och farande till sjukhuset, vi behöver samla lite kraft hemma, ladda batterierna lite.

Jag tar en dag i taget. Alla stunder är värdefulla. Detta är bara en liten del av livet.

Fortsättningen...
Onsdagsmorgonen kom och jag fick kämpa mig upp ur sängen. Tror det tog en kvart. Gjorde extremt ont i buken men jag visste att bara jag kom upp på benen skulle det bli bättre, finns ingen mening att ligga kvar i sängen och stelna till, bara att bita i det sura äpplet.
Lite framböjd var jag nog dom första timmarna gick runt lite och åkte rullstol ner till avdelningen där lill-tjejen låg.
Så liten hon var! CPAPen över näsan med lite syre i och lite sladdar på hennes lilla kropp gjorde att hon såg ännu mindre ut.
Hon var ju ändå bara 38 cm lång och vägde 1165.

På torsdagen tog dom bort CPAPen och det var lättare att se henne.
Äntligen fick vi hålla henne också. Men svårt är det då hon är så liten.

På kvällen fick vi våran bricka med mackor

Dagen efter blev jag utskriven.
Smärtan i buken är bättre och den var inte så farlig som jag trodde. Ser många på sjukhuset som ojar sig länge men jag tog mig igenom det genom att tänka på den tidigare gall operationen som var mer smärtsam efteråt än kejsarsnitt.

Sedan kom det jobbiga med att ha ett hjälplöst litet barn på sjukhus och så kan man inte sova där, det finns 2 rum men det är för dom som snart ska hem, och det där snart är långt borta, minst 1 månad till måste hon ligga på avdelningen. Sex på morgonen går vi upp för att äta och åka till sjukhuset för att sedan sitta där och mata, byta blöja, övervaka och mellan matningarna sitta i matrummet eller koridoren för att komma bort från avdelningen ett tag. Det är väldigt mycket folk, barn och ljud.

Jag tror det var på... Onsdagen som jag testade pumpen och några droppar kom det. pumpar var 3e timme förutom på natten, och allt fungerar. Hon blir sondad enbart på min mjölk.
Vi har även amningstränat, är lite för tidigt än men hon vet vad hon ska göra.
Dom första dagarna gick hon ner i vikt, vilket dom gör i början och igår började hon gå upp igen, så det går åt rätt håll.
Hon är helt frisk den lilla glädjespridaren Beatrice hon är bara lite liten och kräver värme från kuvös.

Nu går dagarna åt till henne och nätterna går ut till att vilja tillbaka och så fort jag sätter fötterna i hemmet kommer oron över att jag är långt borta, men hon växer på och har det bra.
2 månader för tidigt ser jag bara som en bonus tid.
Nu lär vi känna varandra och "J"s och min relation har satts på prov och det klarar vi extremt bra.
Detta är en träning på vad vi ska göra i framtiden.

Förra måndagen var overklig. Åkte för en barnmorske kontroll och det slutar med ett läkarbesök och inskrivning på förlossningen för observation.
Lilla bebisen mådde inte bra där inne och moderkakan fungerade inte så bra så dom sa till oss att ställa in oss på att inom några veckor skulle jag förlösas.
Det var täta CTG mätningar som gjordes och dom jäkla banden satt illa så jag fick hålla i dom för att få signal, ganska jobbigt i fingrarna efter några timmars hållande.

När jag väl slapp ligga i sängen gick jag mellan rummet och väntrummet där det fanns en tv. Det var cirka 2 timmar mellan CTG mätningarna och det blev ganska mycket fritid. Väggarna kom ganska fort närmre inpå och jag frågade flera gånger om jag inte fick gå till kiosken eller bara gå i korridoren men det fick jag inte!
Det blev fort en fängelsekänsla.
Fick en spruta med kortison för att skynda på bebisens lungmognad. När sprutan sattes in gjorde det inte så ont, vilket jag var dum att kommentera och svaret på det var "nej sticket brukar inte kännas det är sen det gör ondare" och sant var det. Det var som att få en stor luftbubbla som inte får plats inskjuten i muskeln. Det kändes rejält.
Måndags kvällen gick och vi fick sova hela natten utan nya mätningar.
På tisdagen pratade vi med en läkare och hon sa att vi skulle ställa in oss på att vara inlagda tills en förlossning satts igång, det kunde ske inom någon dag.
Fick en till spruta kortison.

Denna extrema rädsla för vad som skulle ske går inte att beskriva. En ledsamhet för att bebisen inte mår toppen, en besvikelse för att det skulle bli kejsarsnitt, det jag varit rädd för och inte ville genomgå. Livrädd för att bebisen inte ska klara sig. Rädd för allt som kan hända och slutligen denna rädsla för ryggmärgsbedövningen. Tanken att få en nål in mellan kotorna var inte trevlig.

Dagen fortsatte med flera mätningar och efter ett nytt läkarbesök bestämdes att om allt fortsatt som nu skulle ett kejsarsnitt göras på onsdagsmorgonen. Läkaren hade redan 3 kejsarsnitt inbokade men ett 4e kunde han göra.
Det kändes tryggt, det var läkaren som gjort många undersökningar och han verkade vettig.
Dagen gick och oron var stor.
(detta är sista bilden på den lilla magen)
CTG mätningarna var för lugna, bebben var inte aktiv nog och vid 19 tiden sa dom att det skulle bli snitt samma kväll då bebisen inte verkade må toppen men ändå må okej.
Låg i sängen i chock, "J" var inte beredd heller. Man kan inte förbereda sig.
En läkare kom in (nej, fan, inte hon) läkaren som kom in i rummet kände jag igen sedan tidigare missfall och jag gillar inte henne, gillar inte hennes sätt och så har jag svårt att höra vad hon säger. (jag som trodde det skulle ske i morgon med läkaren jag trivs med)
Hon klämde hårt på magen och gjorde ett ultraljud för att se hur bebben låg och det var lite snett ner med huvudet. Sedan ville hon givetvis känna där nere. Kändes som hon tryckte upp på tok för långt.
Allt var bra sa hon. En operation skulle ske samma kväll, tiden var obestämd. När det blir ledigt, sa dom.
Efter ett toalettbesök upptäkte jag att jag blödde, men det berodde på att hon känt där.
Sedan gick allt fortare. En snabb dusch gjorde jag och bytte till operationskläder. Sedan var det bara den "härliga" känslan av att sätta in en kateter i urinblåsan kvar.
Sen åkte vi iväg. Nere vid operationen försvann "J" och bytte kläder och jag kördes in i det extremt upplysta sterila rummet. Jag fick lägga mig till rätta och några presenterade sig. Det var många i rummet.
"J" kom tillbaka i gröna kläder och mössa, han fick ställa sig frammför mig när
jag satt mig upp och dom kände på min rygg, han skulle inte se. Sedan hörde jag det skrämmande mumlet bakom ryggen när dom pratade och snappade upp "-jag testar *** -jasså blir det bra, du ska inte ta *** - jag jag experimenterar lite" Alla dessa folk överallt, stela ansikten och samma kläder. Känner att dom klämmer mer på ryggen och jag blir bedd att ta hakan mot bröstet, känner en liten smärta, är rädd för hur ont det ska göra, känner nålen flyttas lite, slappnar av när jag inser att det inte gör mer ont, det kändes inte mycket! kortison sprutan i benet var mycket värre!
Dom lägger mig ner direkt på bordet igen. Fixar lite och sätter upp ett grönt skynke så jag inte ser något, "J" sitter vid min sida. Får dropp också för blodtryckets skull. En man dyker upp med huvudet på andra sidan skynket med en liten flaska i handen med kall vätska han säger något om att kyla och smärta reagerar på samma sätt i huvudet och sätter flaskan mot mitt bröst, känner att det är kallt, han flyttar den och jag känner vart han sätter den men jag känner ingen kyla.
Folk börjar prata och förbereda och jag är orolig för att jag fortfarande känner benen och kan röra på fötterna, jag trodde man skulle förlora känseln helt från bröst och ner. Är rädd.
Operationen börjar och jag blir chockad av att jag känner vad dom gör, men utan smärta. Känner något som sticks in i buken, känner när dom skär gång på gång. Frågar hon som står vid mig om det ska kännas "lite kan det kännas, men gör det ont?" Nej ont gjorde det inte men så obehagligt. Tror kroppen kommer lite i chock då jag skakar okontrollerat med händerna jag har knytna på bröstet. Tänker på andningen och försöker undvika lamporna över mig med blicken då jag upptäcker att jag ser i lamporna vad dom gör, kollar till en gång och ser lite vad dom gör, men kollar bort snabbt igen. Är rädd för att det ska börja göra ont för jag känner allt dom gör.

Sedan börjar dom trycka ner magen och det drar i hela magen. "kom här" "J" försvinner med en läkare och jag säger till honom att inte kolla på andra sidan skynket. Skräcken är inte över än då det är inte känns mycket för en stund för att sedan kännas väldigt obehagligt, "känner du det där" säger hon som är brevid "dom sätter tillbaka livmodern nu... Men det gör inte ont?" Ett uppehåll är det då dom väntar på att blödningen ska sluta, sedan sys jag ihop. En person kommer in och säger att bebisen mår bra, andas själv, det blev en tjej.
En annan kommer in och säger att "J" tuppat av lite men han är på benen igen, han skulle följa med bebisen ner.

(efter bara några kort och synen av allt som skedde och tanken att lill tjejen inte skulle klara sig drabbades "J" av en extrem värmes känsla han gick mot väggen och så blev det svart. Kollar upp och ser en läkare hålla hans ben i luften)

Jag sys ihop och körs upp till förlossningen igen. Fick höra standarden att jag var duktig och ovanligt lugn.
(ja utåt kanske, händerna skakade fortfarande okontrollerat) Ligger på rummet och undrar vart "J" är, mår bebisen bra? Kommer hon överleva? Känner mig väldigt ensam, allt gick fort, många tankar.
"J" kommer så småningom och berättar om lill tjejen, säger att han tagit kort och berättar om den lätta svimningen. På senkvällen börjar även benen skaka för ett tag innan det lägger sig och jag slutar skaka.
Klockan närmar sig 12 och "J" får en bricka med macka och kaffe.
Är lite besviken att jag inte fick något och att vi inte fick någon bricka med flagga.
(Bedövningen gick ur fort, och jag mådde inte illa under operationen som jag var rädd för då jag inte fastat, men det bedövningsmedlet dom använde var ganska bra, gick ur fort och morgonen efter var jag uppe på benen, lite otäckt det där med att känna men inte någon smärta)

Natten gick långsamt och jag ville gärna se lill-tjejen...

Blir ett kort inlägg i kväll, tror jag ska försöka skriva ett längre inlägg i morgon om allt som hittills hänt.
Känner att tiden inte riktigt hinner till i kväll, vore gott med lite mer än 6 timmars sömn bara för en natt.
Vi har hela veckan åkt hemifrån sju på morgonen och vi kommer hem ibland en snabbis på dagen och sedan är vi hemma efter tio på kvällen, blir mycket sjukhus sittande, men det är det värt ^^

En liten bild kan jag bjuda på. (visst ser det ut som världens lyckligaste mamma?)
Men stjärnan på bilden är ändå den lilla sockersöta dockan som fått namnet Beatrice.

Uppdaterar inom kort!

Ja graviditeten varade inte så länge som jag hade trott, den blev bara 32 veckor lång.
Allt gick väldigt fort.
I måndags var det kontoll hos BM och alla värden var bra, symfus måttet var oförändrat men bebben låg väldigt långt ner så det kunde bero på det. Vi ställde en massa frågor som vi ansåg att vi inte fått svar på av doktorerna och hon svarade väldigt bra och skrev till och med i jornalen att vi tyckte vi fått lite och dålig information.
Hon undrade också om vi inte skulle göra ett CTG när vi ändå var på sjukhuset och hon skulle höra om läkaren hade någon tid.
Vi fick en tid direkt och gjorde ett flödes ultraljud. Flödet var lite högt och det märktes på läkaren att han läst jornalen för han var ovanligt trevlig och förklarade både enkelt men ärligt och medicinskt om hur det stod till.
Han ansåg inte att bebisen mådde bra då moderkakan var lite liten för veckan och flödet som visar blodets in och utpump var lite för hög ingång och för svårt att trycka ut igen.
Vi skulle bli inlagda under dagen för fler CTG undersökningar.

... För att göra denna oändliga historia kort (bloggar givetvis om allting i detalj) så kom det i tisdags en liten tjej
38 cm lång 1190 gram.

Nu är det mycket farande till sjukhuset men vid tid skriver jag mer om allt och givetvis kommer det en massa bilder från den hittills underbaraste (och mest krävande) veckan i mitt liv!