Begravning
Vi mötte prästen och en man från begravningsbyrån vid kapellet. Det var mulet ute, och efter nattens regn och åska var jag orolig att det skulle börja regna. Mannen förklarade hur det såg ut i kapellet att kistan stod där på en fårfäll och det var ett flertal ljus tända. Prästen frågade om vi var redo att gå in och vi gick in tillsammans.
Längst fram i kapellet stod kistan.
Så liten den var.
Vi fick stå där ett tag och titta.
Och när vi var redo fick vi sätta oss på höger sida om kistan. På våra stolar låg en liten handbukett med en rosa ros några gröna blad ihoplindad med ett grönt snöre. Vi satt oss ner.
Det kändes skönt att få sitta nära Josefin en sista gång.
Prästen kom fram och gav mig en näsduk. Hon och mannen satt sig på vänster sida om kistan.
Klockor ringde en stund.
Prästen sa några ord.
Sedan tog vi psalmböckerna och slog upp sida 200 och psalmen vi tidigare valt med prästen sjöngs och en kvinna spelade fint på orgel.
I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dig vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dig och mig hon får
så underbara håvor.
Ack, är det redan här så skönt
på denna jord, så härligt grönt,
hur skall det då ej bliva
i himmelen, där Gud berett
vad ingen här i världen sett
och ord ej kan beskriva.
Prästen pratade igen och strödde tre nävar jord över kistan.
Kvinnan på orgel spelade och sjöng en låt både sambon och jag tycker är vacker. Håll mitt hjärta. Nu får den låten och psalm 200 bli Josefins låtar som vi alltid kommer minnas henne genom.
Orgelns sista toner tystnade och vi ställde oss upp.
Prästen bad en bön.
Det var svårt att tänka att där i låg vår kära Josefin inlindad i en av sin storasysters älskade filtar med sällskap av en liten mjuk apa.
Höll kistan hårt mot bröstet när vi började gå ut ur kapellet. Det var fortfarande grått ute, men inget regn som tur var.
Vi gick sakta genom kyrkogården bort till begravningsplatsen.
Mannen tog varsamt kistan ur min famn och ställde ner den på marken. Två band sattes under kistan. Mannen nöp av några ”kvistar” av en blomma som vi skulle ta med oss hem och få rötter på och då få en minnesblomma. Mannen och prästen sänkte sakta ner kistan.
Prästen gav sin välsignelse. Vid dom sista orden i välsignelsen kom solen fram bakom molnen. Det var så jag blev knottrig utan att rysa. Precis just då av alla stunder så kommer solen och alla gråa moln har blåst bort. Av alla stunder är det nu man ska gå och bli religiös också?
Prästen gav tecken och vi fick kasta ner våra handbuketter. Sambon kastade ner sin först och min bukett landade nästan för perfekt bredvid sambons.
Efter vi stått en stund gick vi tillbaka till kapellet och fick våra ”kvistar” inlindade i papper.
Prästen sa också på väg till kapellet ”såg ni att solen kom fram och mötte oss?”
Vi fick också en ljusstake i form av en skyddsängel som tidigare stått vid kistan att ta med oss hem.
Vi sa farväl och gick sedan ut ur kapellet där vi möttes av
en sol och klarblå himmel.
