growingbelly

När vår ängel kom till världen på besök

Publicerad 2011-07-18 23:20:35 i Änglamamma



Klockan åtta på måndag morgon blev jag inskriven och visad till ett enkelrum. Fick dom första två tabletterna som skulle få livmodern att börja arbeta. Jag skulle vara fastande också tills allt var klart. Dom första timmarna var jag själv då sambon packade saker och kom sedan vid tolv. Tiden gick. Mot eftermiddagen började jag få små sammandragningar som höll i sig i tre sekunder, det var en början i alla fall. Timmarna gick och jag började inte blöda eller någonting. Var uppe och gick mycket på avdelningen, utanför avdelningens dörrar fick jag inte gå (plus att halva avdelningen är full med nyblivna föräldrar och deras barn, så där var jag inte heller) personalen kom var tredje timme med tabletter och frågade också om jag ville ha smärtstillande. På kvällen hade inte mycket mer hänt än under dagen så jag bad och fick två (lite starkare) panodil och la mig för kvällen och såg på tv. Sambon satt i fåtöljen bredvid min säng och sov där hela natten.



På tisdags morgonen kom läkaren, det var en äldre man som var väldigt bra (tur att vi fick honom) jag blev undersökt i ett annat rum och då hade jag öppnat mig en centimeter. Alltså hade inte så mycket hänt. Han tyckte vi skulle fortsätta med tabletterna ett tag till. (Han gjorde ett snabbt ultraljud där man såg att barnet låg med baken neråt). Gick runt mycket i hopp om att allt skulle skyndas på då. Timmarna gick och det enda som hände var att jag fick sammandragningar emellanåt som höll i sig lite längre. Dom kom med några minuters mellanrum under en timme sedan kände jag inte av något på några timmar igen. På tisdagskvällen kom sammandragningarna igen och det började också trycka på neråt (som att allt från tarmarna och neråt trycker på och ska trilla ut där fram, bäckenet brände också som eld)  På kvällen kom läkaren igen och tyckte att det verkade dra ut på tiden det här men vi skulle fortsätta med tabletter tills i morgon bitti. Hade inget hänt tills i morgon så skulle jag få värkstimulerande dropp i armen i hopp om att det skulle skynda på det hela. Gick inte det skulle kanske operation behövas, men där var vi inte än utan tabletterna skulle jag fortsätta med. Jag hade fått en minimal blödning och det tyckte dom var bra.



På kvällen fick jag vanlig dropp. Är jobbigt att varken få äta eller dricka på två dygn. Speciellt när jag behöver energi till att föda. Tisdagskvällen kom och nattpersonalen kom in med en till sjukhussäng till sambon och gjorde i ordning rummet så det blev en stor dubbelsäng i mitten fåtöljen fick stå vid min säng och sambon fick ha bordet med larmknappen och radion vid sin sida. Nattpersonalen bjöd också sambon på kaffe och macka fastän ”anhöriga” inte ska få någon mat eller dryck där. Är förvånad att så pass många var bra på avdelningen. Men det var skönt. Vi sov hela natten (men fick vakna var tredje timme för att ta tablett)



Onsdagen kom. Vid femtiden på morgonen hade jag svårt att sova. Vaknade nästan hela tiden av att jag hade ont. När smärtan var över försökte jag sova, men vaknade snart igen av att det gjorde ont igen. Väckte sambon och sa att jag hade ont och han gick upp och satt sig i fåtöljen och vakade över mig. Smärtan blev mycket värre. Det som på tisdagen känts som att allt ska trilla ut och brännande i bäckenet var nu värre. Det var mer som att bäckenet sakta gick i tusen bitar och (låter konstigt) att någon försökte dra ut tarmar och livmoder ur mig samtidigt som någon tryckte på inuti magen neråt. Väldigt konstigt (och väldigt smärtsamt) att vara uppe och gå var inte så lockande då var det hela tiden känslan av att allt trycker neråt och när smärtorna kommer så var det svårt att stå upprätt. Klockan halv sex fick jag två tabletter till och sa då att det började göra väldigt ont. Det var bra tyckte hon. Det började trycka på blåsan hela tiden så jag fick gå på toa ofta vilket inte var lätt med smärtorna. Ringde på larmet och bad om smärtstillande. Hon tittade skeptiskt på mig och frågade om jag verkligen hade ont eller om det bara var obehagligt. Jag förklarade smärtan och sa att det gjorde ont. 9 på en skala av 10. Ville få henne att förstå att jag verkligen hade ont även om jag för stunden såg kolugn ut. ”jaha, ja jag får väl hämta en panodil till dig då, kommer snart” hon gick igen. va?! En panodil, det kommer inte hjälpa, här har jag fått hur mycket smärtstillande jag velat. När jag tidigare fått tabletter har jag en gång fått 2 panodil, sen har jag fått 2 panodil och 2 diklofenak på samma gång. Och så har jag dom extremaste smärtorna i hela mitt liv så ska jag få en panodil?! Tog den där jäkla panodilen och tänkte att snart kommer ny personal så ska jag fråga om annat att få.

 


Smärtorna kom med 2 till 3 minuters mellanrum och det var för jävligt. När smärtorna gav med sig så var det fortfarande ömt och sådär två minuter senare kom dom igen. Sambons fingrar blev nog ganska sönderkramade. Tryckte på larmet igen vid kvart i sju och sa att jag hade extremt ont, jag vill ha något nu! Hon sa att jag skulle vänta, hon satt i samtal med dagspersonalen så en annan skulle snart komma. Jag fortsatte att krama sambons fingrar och han sa åt mig att andas djupa andetag istället. Jag låg mer och tog korta andetag och tänkte på smärtan. Koncentrerade mig på att andas lugnt och sa åt sambon att prata om vad som helst så jag kunde koncentrera mig på att han pratade. Blev arg att jag inte fick något smärtstillande då jag vet att i såna här situationer ska man få mycket om man vill det. Så jag började funder på vad det där ”hon kommer snart” betyder, vadå ”snart” trycket på larmet igen. Går en snabbis på toa och ser att jag börjat blöda också. Lägger mig på sängen igen och en ny kvinna kommer in. Förklarar smärtan och säger att jag vill ha smärtlindrande. Smärtlindring kunde jag få men hon ville undersöka mig först. Hon gör en undersökning och jag har öppnat mig över 4 centimeter. Hon gick och hämtade smärtlindrande. Fick en spruta in i benet med någon typ av smärtlindring, brydde mig inte om att fråga vad det var, jag ville bara ha något, vad det var spelade ingen roll. Hon sa att om jag gick på toa nu så skulle jag använda ett bäcken dels för att hon ville hålla koll på blödningen och för att det ”lätt” kunde vara så att barnet kom ut när man gick på toa. Var det något skulle jag ringa så skulle hon komma direkt.


 

Smärtorna fortsatte. Det gjorde fortfarande ont enda skillnaden var att det var lättare att slappna av mellan värkarna och kroppen kändes varm.  Det började kännas som att jag skulle trycka på men jag var tvungen att gå och kissa först. Gick till toa och en stund efter jag satt mig ropade jag på sambon barnet kom ut. Det smärtade till och jag undrade om det verkligen var barnet. Tittade ner i toan och såg ett par ben!. Konstigt nog stod kvinnan i dörrhålet till toa och frågade om det hänt något och jag sa att barnet kom jag såg två ben. Hon ville se, men jag sa att jag inte var klar. Det gjorde lite ont och så gled huvudet ut. Hon ville se så jag fick ställa mig halvt upp. Hon satt en klämma och klippte navelsträngen. Hon sa åt mig att ställa mig upp och hon tog bäckenet med barnet i. första tanken var att säga att jag vill se nu direkt men jag såg ju när jag tittade ner förut att det var en hel del blod också plus att jag var trött då också så jag sa ingenting.



På onsdagsförmiddagen den sjätte juli föddes vårat barn.



Kvinnan kom in efter ett litet tag och pratade lite och nu var det moderkakan dom väntade på att den skulle komma ut. Jag hade ingen större lust att trycka ut någon moderkaka, jag ville se vårat barn så jag sa att jag ville se barnet nu. Hon gick iväg och kom sedan in med en handduksklädd korg med en handduk över öppningen. Hon satt sig i fotändan på min säng med korgen i famnen och förklarade hur barnet såg ut. Barnet hade lite större huvud än normalt men det fick ni väl veta på ultraljudet (det visste vi) hon sa att munnen var lite öppen och ögonen var öppna. Hon började med att sakta dra upp handduken så vi såg fötterna. Så små fötter! Hon väntade tills vi var redo att se mer och drog sakta av handduken.
Barnet var jättefint. Så liten och fin. Låg halvt på sida. Såg att kvinnan tittade ner i korgen och faktiskt såg rörd ut för en stund. Kan inte vara något lätt jobb. Men hon var så duktig och lugn. Hon frågade om vi ville vara själva ett tag och det ville vi. Vi skulle ringa när vi var klara. (Vi visste inte könet. Men vi ville inte heller titta det första vi gjorde mellan benen på barnet heller, så när vi tittade första gången visste vi inte, men vi fick sedan reda på att det var en flicka).


Hon var så fin. Tänk att hon blev till i mig och fick leva i mig i ett halvår. Vad livet är orättvist att hon inte fick leva längre. Men det blev ett barn i alla fall som fick leva ett tag och vi fick se henne för en stund.
I den öppna munnen syntes en liten tunga. Dom små, små fötterna och händerna som var mjuka och lite varma. Extremt små naglar fanns också. Ögonen som var öppna och tittade rakt fram. Dom var som pepparkorn. Och små öron fanns också. Vårat barn var så fint och jag försökte tänka på allt fint vi ändå haft, även om livet är orättvist. Jag kände på dom små fötterna.
Öppnade upp handen lite och kände i handflatan. Höll mitt finger i hennes hand och tänkte att nu håller jag din hand för evigt. Min dotters lilla hand kommer alltid hålla hårt i min. Smekte dom små kinderna och gav sedan en puss på munnen. Vågade inte röra för mycket heller, rädd att hon skulle gå sönder och torka ut, så skör. La på filten över kroppen igen, upp till axlarna, höll i korgen ett tag.


Tog sedan en massa kort och sambon höll också ett bra tag. Hon luktade lite också. Vad vet jag inte. Luktade inte äckligt. Det var inte blod heller. Det var bara en svag doft av någonting.


Det var en lugnande doft, ingen doft jag känt innan eller kommer känna igen.

Det var hennes doft.

Vår lilla dotter.

Vårt fina barn.


Det var Josefins doft.


Ett självklart namn på vårat fina barn. Josefin hade den godaste doften. Hon kom och förgyllde våra liv.


Det var en vacker stund. Något jag alltid vill och kommer minnas.


Vi fick ett barn.


Våran Josefin.


 

 

 

 

 

 

 

 


 

Kommentarer

Postat av: Louise

Publicerad 2011-07-18 23:46:02

Mina tårar rinner när jag läser ditt inlägg,vad fint inlägg du skrev.

Du är nu en stolt 2 barns mor trots att er lilla Josefin inte finns här hos er.

Hon sitter uppe på ett moln och vakar över er.

Jag beklagar sorgen och det är så himla orättvist att något sådant ska hända.

Ta hand om varandra för det måste ni göra.

Skickar en massa kramar till er <3

Vilket fint namn ni valde till er lilla ängel.

Postat av: Malin

Publicerad 2011-07-20 23:33:22

Gud vad fint du skrev det. Jag bara gråter för det är så orättvist.

Josefin är ett jättefint namn<3

Miljoner kramar och ta hand om varandra.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela