growingbelly

Kärleken till ett barn går inte att beskriva. Meningen med livet är för mig inte längre någon gåta.

Dock är dagarna än så länge svåra att ta sig igenom, men barnet som ligger mot bröstet och ser mig i ögonen med en fundersam och kärleksfull blick gör det genast lättare att både leva i nuet och tänka framåt, snart, mycket snart kommer vi vara tillsammans dygnet runt.
Snart börjar det riktiga livet med den största uppgiften av alla.


Nu har jag varit hemma i drygt en timme och hunnit äta en sen middag. Nu återstår bara att pumpa (kanske ser på tv sammtidigt, blir väldigt lite av den varan, bir väl i snitt 30 min tv om dagen) sen ska jag lägga mig och sova (somnar otroligt fort nu för tiden) och då är det som att jag sluter ögonen och somnar och då precis ringer klockan (vid 6 tiden) och jag blir lika besviken varje gång att natten går så fort.
Sen har jag en timme på mig att göra mig i ordning innan jag jagar bussen och åker till sjukhuset.
Känns så fel att vara så långt från lilla B men det finns inget att göra åt saken, rum blir det när hon kan amma, inte tidigare.
Men dagarna flyter ändå ihop så kanske går tiden fort(?)