growingbelly

Dagarna flyter ihop lite och dessa åtta dagar känns som flera månader. Timmarna på sjukhuset går väldigt långsamt mellan måltiderna och omgivningen är väldigt stressande. Det finns ingenstans att sitta ifred visst det går att sätta för en vikvägg så man får ett hörn runt fåtöljen men det dyker upp huvuden på andra sidan titt som tätt och det är många folk runt omkring och barn som skriker och maskiner som larmar, inte lätt att finna ro eller pumpa.
När det blir för jobbigt på avdelningen och lill-tjejen sover går vi ofta ut en sväng och strosar eller sitter på någon bänk, men även där är det allt från lugnt.
Även jag som alla andra har nu drabbats av en lätt rethosta och det är pest och pina att hosta med den nyligen uppslitna buken, bränner som eld i buken. Försöker lindra hostan med vatten och att suga på halstabletter.

Huvudet är inte riktigt med i vad som händer, jag börjar känna mig lätt utbränd. Lite sömn och ständig stress.
Har i bakhuvudet att vi ska klara av detta i flera veckor till innan vi kan få ett andrum, ett rum på sjukhuset att sova i och även kunna gå till på dagarna, så skönt att kunna dra sig tillbaka för att pumpa, eller bara vila mellan dotterns små pysselstunder. För att orka med allting så åkte vi lite tidigare idag och det är så svårt att åka, när man än åker.
När vi kommer hem kommer känslorna och jag blir ledsen och känner att jag inte vill vara hemma, det är inte där jag ska vara, vi äter, städar och lägger oss men hemma känner jag ingen ro alls.
Men jag vet ju ändå att jag måste vara hemma lite, komma bort från sjukhuset, dom tar hand om henne.
Vi måste klara minst en månad till av detta stressande och farande till sjukhuset, vi behöver samla lite kraft hemma, ladda batterierna lite.

Jag tar en dag i taget. Alla stunder är värdefulla. Detta är bara en liten del av livet.