growingbelly

Nära döden... Igen

Publicerad 2012-03-22 14:56:44 i Allmänt

Nu är jag hemma igen efter 16 dagar.


Det var torsdag.

Jag tänkte efter lunch att jag skulle ringa vårdcentralen och boka tid då jag var väldigt less på att känna mig sjuk.
Jag lekte lite med Bea och satt på golvet när jag reste mig upp hände något.
Det snurrade i huvudet och mina andningsbesvär blev värre. Tog mig snabbt till sängen och la mig.
Panik.
Jag fick ingen luft.
kunde inte andas in för smärtan. Bara små snabba andetag. Huvudet snurrade. Sedan hände något med armarna.
Det pirrade, en känsla av att dom var bortdomnade fast ändå inte. Från fingrarna upp till axlarna.
Sambon sa att jag hade blå läppar.
Mina tankar snurrade och sambon ringde 1177. Det var ingen väntetid. Tur.
Hon i telefonen ville prata med mig också. Det var inte lätt att prata. Det blev sådär ett ord sen var jag tvungen att andas in ett nytt andetag.
Samtalet slutade med att hon sa att vi skulle ta oss in själva till akuten.

 

 

Låg fortfarande där på sängen. Vad är det som händer?
Sambon sa att jag såg värre ut. Läpparna var inte längre blå, dom var gråa. Ansiktet var grått också.
Vad är det som händer?
Jag inser att jag inte klarar av att resa mig upp och gå ut till bilen.
Sambon ringer 112. Hon i telefonen vill prata med mig också. Där var det inga problem hon hade redan skickat ut en ambulans. Jag tackade för hjälpen och la på.
Det tog mindre än 5 minuter så ringde det på dörren.
2 män kom in. Dom tog blodtryck sen blev jag körd ut ur lägenheten. Det gick fort.
In i ambulansen. Dörrarna stängdes. Ensam med en man som arbetade fort.
På med blodtryckmätare.
Jag fick syrgas.

Min syresättning var nere på låga 81!
Klisterlappar på kroppen och jag blev kopplad på övervakning.
Allt gick fort.
Dörren på sidan öppnades och den andra mannen tittade in och dom pratade lite och beslöt att dom skulle köra med både lampor och siren.


Såg på en skärm att blodtrycket var markerat med rött (livshotande)
och dom två raderna under var (akut)
Resan gick fort.
In på akuten. In på ett rum direkt. Tre nya ansikten.
Fick syrgas igen. En massa frågor. Sen stack dom mig flera gånger för att få ett blodprov. Dom lyckades inte i armarna utan stack mig i foten och där ur fick dom sina prover.
Dom sa att jag skulle få göra en lungröntgen under dagen.



Blev körd från akutrummet till ett annat rum. Ambulansmannen kom och sa hejdå. Timmarna gick.
Blev flyttad igen och fick ligga mot väggen i en korridor.
En timme till.
Sen åkte jag upp och fick göra hjärn och lungröntgen.
Ner till akuten igen. Någon timme gick.
Sen kom läkaren. Han såg allvarlig ut.
"...-Du har ett flertal proppar i lungorna… Jag är ledsen.”


Han tog mig på armen när han sa ”jag är ledsen” sen gick han fort innan jag han fråga något.

Nej, ska jag dö?? Jo det ska jag nog, eller. Han sa ju ” jag är ledsen”

Jag hade ingen larmknapp. Jag ville veta mer, eller ville jag?

Är det här slutet?

Letade information inne i hjärnan. Nu är rätt läge att komma ihåg något från den medicinska grundkursen jag läst men nej hjärnan var tom på svar.

 

Proppar. Det är sånt gamla får. Men vag gör man åt dom? Såg framför mig en gammal man med proppar i lungorna i en säng på ett hem. Det känns som en sjukdom som inte går att göra något åt. ”tyvärr Bertil har proppar i lungorna, så han har inte lång tid kvar” Något i den stilen kanske.

Tänkte på döden. Paniken kom. Jag vill inte dö på sjukhuset. Hur fort skulle jag dö?

Blev ledsen. Tänkte på sambon och Bea. Jag vill inte dö. Skulle jag dö innan mitt älskade barn fyllde två år? Skulle sambon klara av att leva och ta hand om Bea själv om jag dog.

 

Bea skulle växa upp och inte ha något minne av sin mamma.

Men tänk om jag inte skulle dö. Såg framför mig ett liv i rullstol med en syrgastub bakom ryggen.

Men det är väl ett liv det också. Jag vill inte dö.

Tror det gick 3 timmar innan någon stack in huvudet och sa att jag skulle bli flyttad till en avdelning.

Var det på den avdelningen jag skulle dö?

 

 

Kom till avdelningen och fick byta säng. Då efter 3 timmars funderande frågade jag kvinnan om det jag hade var dödligt, frågan kändes dum men jag visste ju inte, jag var så rädd. ”nej det går att behandla”  sa hon

Lättnad.

Det blev en natt på avdelningen i ett dubbelrum som jag delade med en kvinna.

Dagen efter blev jag flyttad till en annan avdelning där jag fick enkelrum.

Syrgasen var min vän, den sprutade in kall luft i näsan som luktade lite konstigt men jag kunde då i alla fall syresätta mig skapligt.


Tiden gick långsamt och med jämna mellanrum tog dom blodprover. I snitt så fick dom sticka mig 5 gånger för att få 1 prov. Sönderstycken blev jag väldigt fort men jag höll masken. ”du är så tålig” sa dom varje gång.

Jag fick börja den 1a behandlingen sprutor och medicin som skulle lösa upp propparna.

Dom gjorde ultraljud på hjärtat och högra delen var ganska förstorad och överbelastad. Men det hängde ihop med lungorna.

Någon dag gick. Dags för en ny lungröntgen och visst var alla proppar kvar.

Då beslöt dom att göra en annan behandling då jag under ett dygn skulle få ett dropp som gör blodet väldigt lättflytande.

Dygnet gick och därefter fick jag ett dropp som skulle jämna ut blodet och göra det normalflytande igen.

Men inte hjälpte den behandlingen.

Då beslöt dom att jag skulle bli flyttad till Linköping och där få göra ett ingrepp.

 

 

 

Jag skulle bli flyttad dit med ambulans då jag krävde hjärtövervakning och hade en maskin med mig som sprutade in droppet. Innan ambulans människorna kom så hörde jag ett bråk utanför mitt rum efter ett tag kom en kvinna från ambulansen in och sa att dom snart skulle hämta mig och att dom bråkade angående sprut maskinen. Hon gick ut igen och dom bråkade lite till innan dom till slut kom in och hämtade mig. Dom från ambulansen hade inte blivit informerade om att jag hade sprut maskinen och dom ville inte ta ansvar för den. Men jag blev körd in i ambulansen och sprutmaskinen gick på batteri (håller 30 min) (gammal modell)då beslöt dom att eftersom dom inte ville att sprutmaskinen skulle krångla så skulle dom köra med blåljus. Tycker det verkar som att dom gör allt för att få köra fortare.

Så en annan stad ett annat sjukhus. In på ett enkelrum. Oj vilken skillnad! Enkelrummet var så stort, det var en stor fin tv och det var en el-säng! Sån lyx! Att kunna ändra sängen själv när man vill!

 

 

Raka motsatsen till Norrköping. Allt var mycket bättre. Sedan kom flera läkare in och pratade beskrev ingreppet att dom skulle gå in i ljumsken och upp till lungorna. Verktygen dom hade var inte heller gjorda för att användas i lungorna men det skulle gå. Dom skulle gå in via halsen också. Så ingreppet skulle bli på eftermiddagen och jag skulle fasta fram till dess.

 

Jag låg och hade det rätt så bra. Madrassen var mjuk, jag kunde ändra sängen hur jag ville, det fanns fler tv kanaler än i Norrköping att se på och det fanns en sak till som betydde väldigt mycket för mig, jag såg himlen genom fönstret. Jag kunde se vad det var för väder. Det kändes mindre fängelse än i Norrköping där jag inte såg någonting genom fönstret än en husvägg. Tiden gick och vid sex på kvällen kom dom in och sa att det inte skulle bli något ingrepp den dagen.

 

På kvällen kom dom in med nya kläder och det jag varit rädd för länge men samtidigt velat i så många dagar kom på tal. Det dom inte frågat eller gjort i Norrköping på en vecka gjorde dom på första kvällen i Linköping. Hon skulle hjälpa till att tvätta mig. Jag fick ju inte lämna sängen.  Det kändes inte bra att inte kunna tvätta sig själv att vara naken inför en okänd kvinna. Men hon var så trevlig, gjorde det fort och verkade inte bry sig och vi småpratade om allt möjligt, hon blev mer än bara sjukhuskläder och ett suddigt ansikte som alla andra. Det fick mig att må bättre också.

 

 

Natten var skön. Dels att känna sig ren och att sängen var så skön och att jag inte hörde ljud utanför dörren.  Dagen efter var det dags för ingreppet. Vid halv tio låg jag på ett hårt bord och blev ompysslad inför ingreppet. Jag skulle få två nålar i armarna och mannen sa ”oj, vad har dom gjort med dig?”  jag var då blå på hela underarmarna efter alla stick. Han hade bedövningsmedel på nålen och prickade rätt på första försöket, kvinnan på andra sidan satt också sin nål på första försöket. Sen fick jag bedövningsmedel i armen och sen somnade jag. När jag vaknade kände jag mig inte så trött som jag brukar efter en sövning och när jag tittade på klockan så var den halv 3. 10 till 3 är lång tid.

 

Fick ligga på uppvak med övervakning i ett dygn. Något konstigt hade hänt efter ingreppet. Jag kunde inte lyfta huvudet. Hur konstigt som helst och dom visste inte vad det var. Det var så konstigt. Dom fick hålla i mitt huvud när dom tvingade upp mig på fötterna jag kunde inte hålla det uppe.

 

 

Dagen efter kunde jag hålla huvudet igen

Sen tillbaka till avdelningen, dagen efter skulle jag tillbaka till Norrköping.

Dagen kom då jag skulle lämna allt bra och åka till helvetet igen.

Fick veta att dom fick bort det ”mesta” av en stor propp och att dom gjort små gropar vid några mindre proppar så dom lättare skulle kunna åka vidare och lösas upp.

Kvinnan som dagen innan tvättat mig jobbade den dagen. Hon hjälpte mig att byta kläder och frågade om hon skulle kamma mig, så hon borstade igenom mitt hår och tyckte jag hade så långt fint hår så hon gjorde en inbakad fläta. Var väldigt skönt att slippa ha hår över hela kudden och ansiktet. Hon var verkligen hjälpsam och snäll. Det betydde mycket då jag då hade legat inne i en vecka och dels inte mådde bra rent kroppsligt och jag började också må dåligt i huvudet.

 

Ambulansen kom, jag sa farväl till himlen och vi åkte iväg mot helvetet igen.

 

Tillbaka till samma fängelsehåla till rum. Det var litet, hade en stor tjock-tv som personalen varje gång smällde huvudet i när dom skulle gå runt sängen och sedan det jag hatade mest att inte se ut, såg en tegelvägg ingen himmel.

 

Dagarna gick, det ända roliga var den tid då sambon och Bea kom och hälsade på. Men dom kunde inte stanna hela dagar. Sängen gjorde mig galen, att bara ligga där och ryggen tog dö på mig.

Lösningen på det var att ge mig hästtabletten tradolan. Dom tog inte bort smärtan helt men jag blev trött och fick sova ett tag utan att vakna när jag åt dom.

 

 

Jag kände att jag inte orkade hålla fasaden uppe länge till. Jag orkade inte vara stark länge till.

Så på den 14e dagen bröt jag ihop. Jag tillät mig själv att grina. Givetvis kom en i personalen in då. Hon stannade och frågade och sa att hon förstod och så vidare. jag bad om att få prata med en läkare.

 

En AT- läkare kom in och vi pratade ett tag, jag frågade om det fanns något lugnande att få för att jag inte klarade mer. Men det fick jag inte, skulle jag få lugnande och sova på dagen så skulle jag inte kunna sova på natten och jo det är ju sant. Men han var snäll och lyssnade och förklarade lite mer om droppet jag hade och varför mina värden inte var ”bra” och varför behandlingstiden var längre för mig än för många andra som vanligast är äldre. Jag är för frisk och har en för bra lever. Det var därför det tog tid.

 

Konstigt nog kändes det bättre efter samtalet med sköterskan och läkaren.

Det var skönt att bryta ihop lite.

 

 

Men jag visste då att jag inte orkade mycket mer. Speciellt när det gällde nålstick jag var öm i underarmarna och blå jag hade till och med blivit stycken i fötterna så dom var blå också.

En kvinna kom in och skulle sticka mig. Henne tyckte jag inte om, hon var otrevlig, hård i sättet och kunde inte sticka bra. Mer irriterad blev jag då hon kände på min hand och ja sa till att det gjorde ont då istället för att känna vidare eller sätta åt bandet runt armen hårdare så slog hon på handen. Det finns andra sätt än att slå och ja sa till innan att jag hade ont. Det var då jag äntligen började öppna munnen jag orkade inte vara snäll och tyst och låta dom göra illa mig.

Personalen ska också göra så att dom sticker tre gånger sen ska dom lämna över till en annan.

 

Hon stack mig tre gånger och tänkte sticka mig en 4e gång men då sa jag till att jag ville att någon annan skulle göra det, så tjurig hon blev. Men hon stack mig aldrig mer sen.

Den andra som kom in fick sticka någon gång sen fick dom sitt blodprov.

 

Men till det nästa blodprovet som skulle tas 6 timmar senare så sa jag att jag inte orkade bli stucken mer och att jag ville ha en nål i armen som dom kunde ta prover ur. Jag sa också att jag inte ville att dom skulle göra det utan att någon annan som verkligen var duktig skulle göra det.

 

 

Jag blev uppkörd till uppvaknings avdelningen i rullstol, lite besviken att dom skulle sätta nålen då jag vet att det finns en bättre avdelning men men. Jag fick sitta kvar i min rullstol och en kvinna skulle sätta nålen hon tittade på mina armar och ojade sig över hur dom såg ut. 3 försök blev det sen fick en man testa istället. Han stack mig i händerna 2 försök och fortfarande satt ingen nål. På 3e försöket satt han nålen precis nedanför höger tumme, ”jag tror den sitter” sa han ” ”det gör väldigt ont, jag tror inte den sitter” sa jag.  Jag visste att den inte satt rätt det gjorde väldigt ont.

 

Så skulle han spola igenom nålen för att testa om den satt rätt och jag blev väldigt rädd när jag såg att han sprutade in för fort, det gjorde ännu ondare och en bit ner på handen blev det en jättebula.

 

Så ont det gjorde ”nehe, den satt inte” … åh tänk om någon kunde ha sagt det innan…

 

 

Men en gång till skulle han försöka. Han satt nålen bredvid där han nyss stack. ”nu tror jag den sitter” sa han. Han spolade igenom och den satt rätt, sen kom det massa blod. Det rann ner för min hand och han fick blod på sin hand, jag fick hålla i nålen som inte var tejpad medans han gick och tvättade sina händer och hämtade papper till mig. Han tejpade nålen och torkade av mig.

Han skulle ringa avdelningen och säga att dom kunde hämta mig så jag blev lämnad själv.

 

 

Då hände någonting.

 

Illamående. Känslan av att jag verkligen måste spy. Nu. Tänkte på andningen, nej jag ska inte spy intalade jag mig själv jag har ju inte ätit något. Illamåendet gick över men det snurrade lite i huvudet jag visste att något var fel och fick lite panik. Sen blev det varmt. Bastuvarmt. Men jag var iskall på huden och jag kall-svettades enormt mycket. Bara en bit bort var bordet där någon i personalen satt, hon tittade lite på mig men brydde sig inte.

 

Det tog kanske tio minuter tills en kom och skulle hämta mig. Då hade jag lugnat ner mig mer var fortfarande kallsvettig. Tur att jag inte svimmade, men det var nära.

 

Jaha då har jag gått och blivit stickrädd också.

 

Det gick en dag. Droppet hade jag kvar för värdet gick upp och ner. Så blev det torsdag och läkaren sa att imorgon kommer du bli utskriven.

 

Blev lite orolig att det var för tidigt eftersom jag fortfarande hade droppet och att värdet inte var stabilt. På kvällen stängde dom av droppet. En timme senare togs ett nytt blodprov och det var inte bra så droppet sattes på igen. På natten tog dom ett nytt prov och stängde av droppet men dom satte på det igen ganska snart. Tidigt på morgonen stängde dom av droppet.

 

Det kändes verkligen som att dom behövde sängplatsen och bara ville bli av med mig. Jag var orolig då värdet gick väldigt mycket upp och ner. Men läkaren kom och jag blev utskriven.

 

 

Fick recept på tabletter jag ska ta i ett halvår om nu inte mina prover som dom än inte fått svar på än visar något annat då kan jag behöva äta tabletterna längre.

 

Så nu går jag på blodförtunnande. Jag får lättare blåmärken och inre blödningar och jag blöder mer och längre om jag skär mig.

 

Hjärtat är fortfarande lite förstorat och överbelastat och jag syresätter mig inte så bra, jag är ofta blåvit om läpparna. Jag ska ta det lugnt, haha ja det är ju inte det lättaste när man har barn och dessutom snart ska flytta…

 

Men jag är bara glad att jag lever.

Det var hemskt där på akuten när jag trodde att jag skulle dö.

Nu värdesätter jag livet ännu mer.

 

Livet är inte slut än

Det har bara börjat...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela