En gris klädd i säck
Att förneka är väl alla bra eller dåliga på. Jag är extremt bra på att leva i förnekelse.
Kanske skulle jag förneka det också... ;)
Tiden går, det är vinter, har varit vinter i en evighet nu, is överallt och givetvis kallt.
Då att välja på att gå ut och halka och göra illa sig och givetvis rädslan att trilla när jag håller vagnen, då att välja mellan att gå ut och riskera en olycka eller sitta inne i varma lägenheten med en kopp kaffe och värmande värmeljus i spisen så är det sistnämnda ett lätt val.
Över vintern har jag förfallit helt, (vilket jag givetvis ofta försöker förneka) Jag äter som jag brukar och visst det kan förekomma en kaka till fikat eller något gott att tugga på till en tv kväll. Men så har det alltid varit.
Det enda är att motionen har gått från 100 till 0. Vilket givetvis syns på den breda baken som sväller upp mer och magen som breddas åt alla håll.
Fan hur kunde jag bli så här?
Igen?
Var som tyngst som 16 åring efter en väldigt jobbig och depprimerad tonår.
Sen kom beslutet om att gå ner i vikt. Pulverdiet och träning framför teven, vips ett halvår senare 20 kilo lättare Och inte bara lättare arm och magmuskler hade jag.
Sen flyttade jag in med sambon, blev lat och bekväm i mig själv och sakta gick upp igen.
Men under vintern har det gått fort.
Är inte kul att inse att jag snart gått upp dom 20 kilona jag gick ner för 2 år sedan.
Självförtroendet som var i botten men med kilonas nedgång gick upp har nu igen gått ner i botten.
Hatar verkligen den jag ser i spegeln.
Men om den hemska personen bara kunde hålla sig i spegeln! Nejdå, baken som har svällt börjar bråka när byxorna ska på och magen som står åt alla håll gör att alla kläder sitter som skinn.
Garderoben är vänd upp och ner mer inget finns där som passar.
På stan blir jag inte mer positiv när jag tittar på kläder som skulle passa, allt ser ut som skit, fula mönster och allt är sytt i säck modell. Räcker det inte med att jag känner mig som en gris, jag ska också bli tvingad att klä mig i en säck. Då får jag noll självförtroende
Men jag måste verkligen hitta kläder snart.
Och när våren kommer börja röra mig igen.
Jag lever inte i förnekelse längre, det är så här det är nu.
Men allt går att ändra bara man inte förnekar det.
Kanske skulle jag förneka det också... ;)
Tiden går, det är vinter, har varit vinter i en evighet nu, is överallt och givetvis kallt.
Då att välja på att gå ut och halka och göra illa sig och givetvis rädslan att trilla när jag håller vagnen, då att välja mellan att gå ut och riskera en olycka eller sitta inne i varma lägenheten med en kopp kaffe och värmande värmeljus i spisen så är det sistnämnda ett lätt val.
Över vintern har jag förfallit helt, (vilket jag givetvis ofta försöker förneka) Jag äter som jag brukar och visst det kan förekomma en kaka till fikat eller något gott att tugga på till en tv kväll. Men så har det alltid varit.
Det enda är att motionen har gått från 100 till 0. Vilket givetvis syns på den breda baken som sväller upp mer och magen som breddas åt alla håll.
Fan hur kunde jag bli så här?
Igen?
Var som tyngst som 16 åring efter en väldigt jobbig och depprimerad tonår.
Sen kom beslutet om att gå ner i vikt. Pulverdiet och träning framför teven, vips ett halvår senare 20 kilo lättare Och inte bara lättare arm och magmuskler hade jag.
Sen flyttade jag in med sambon, blev lat och bekväm i mig själv och sakta gick upp igen.
Men under vintern har det gått fort.
Är inte kul att inse att jag snart gått upp dom 20 kilona jag gick ner för 2 år sedan.
Självförtroendet som var i botten men med kilonas nedgång gick upp har nu igen gått ner i botten.
Hatar verkligen den jag ser i spegeln.
Men om den hemska personen bara kunde hålla sig i spegeln! Nejdå, baken som har svällt börjar bråka när byxorna ska på och magen som står åt alla håll gör att alla kläder sitter som skinn.
Garderoben är vänd upp och ner mer inget finns där som passar.
På stan blir jag inte mer positiv när jag tittar på kläder som skulle passa, allt ser ut som skit, fula mönster och allt är sytt i säck modell. Räcker det inte med att jag känner mig som en gris, jag ska också bli tvingad att klä mig i en säck. Då får jag noll självförtroende
Men jag måste verkligen hitta kläder snart.
Och när våren kommer börja röra mig igen.
Jag lever inte i förnekelse längre, det är så här det är nu.
Men allt går att ändra bara man inte förnekar det.
