growingbelly

Förra måndagen var overklig. Åkte för en barnmorske kontroll och det slutar med ett läkarbesök och inskrivning på förlossningen för observation.
Lilla bebisen mådde inte bra där inne och moderkakan fungerade inte så bra så dom sa till oss att ställa in oss på att inom några veckor skulle jag förlösas.
Det var täta CTG mätningar som gjordes och dom jäkla banden satt illa så jag fick hålla i dom för att få signal, ganska jobbigt i fingrarna efter några timmars hållande.

När jag väl slapp ligga i sängen gick jag mellan rummet och väntrummet där det fanns en tv. Det var cirka 2 timmar mellan CTG mätningarna och det blev ganska mycket fritid. Väggarna kom ganska fort närmre inpå och jag frågade flera gånger om jag inte fick gå till kiosken eller bara gå i korridoren men det fick jag inte!
Det blev fort en fängelsekänsla.
Fick en spruta med kortison för att skynda på bebisens lungmognad. När sprutan sattes in gjorde det inte så ont, vilket jag var dum att kommentera och svaret på det var "nej sticket brukar inte kännas det är sen det gör ondare" och sant var det. Det var som att få en stor luftbubbla som inte får plats inskjuten i muskeln. Det kändes rejält.
Måndags kvällen gick och vi fick sova hela natten utan nya mätningar.
På tisdagen pratade vi med en läkare och hon sa att vi skulle ställa in oss på att vara inlagda tills en förlossning satts igång, det kunde ske inom någon dag.
Fick en till spruta kortison.

Denna extrema rädsla för vad som skulle ske går inte att beskriva. En ledsamhet för att bebisen inte mår toppen, en besvikelse för att det skulle bli kejsarsnitt, det jag varit rädd för och inte ville genomgå. Livrädd för att bebisen inte ska klara sig. Rädd för allt som kan hända och slutligen denna rädsla för ryggmärgsbedövningen. Tanken att få en nål in mellan kotorna var inte trevlig.

Dagen fortsatte med flera mätningar och efter ett nytt läkarbesök bestämdes att om allt fortsatt som nu skulle ett kejsarsnitt göras på onsdagsmorgonen. Läkaren hade redan 3 kejsarsnitt inbokade men ett 4e kunde han göra.
Det kändes tryggt, det var läkaren som gjort många undersökningar och han verkade vettig.
Dagen gick och oron var stor.
(detta är sista bilden på den lilla magen)
CTG mätningarna var för lugna, bebben var inte aktiv nog och vid 19 tiden sa dom att det skulle bli snitt samma kväll då bebisen inte verkade må toppen men ändå må okej.
Låg i sängen i chock, "J" var inte beredd heller. Man kan inte förbereda sig.
En läkare kom in (nej, fan, inte hon) läkaren som kom in i rummet kände jag igen sedan tidigare missfall och jag gillar inte henne, gillar inte hennes sätt och så har jag svårt att höra vad hon säger. (jag som trodde det skulle ske i morgon med läkaren jag trivs med)
Hon klämde hårt på magen och gjorde ett ultraljud för att se hur bebben låg och det var lite snett ner med huvudet. Sedan ville hon givetvis känna där nere. Kändes som hon tryckte upp på tok för långt.
Allt var bra sa hon. En operation skulle ske samma kväll, tiden var obestämd. När det blir ledigt, sa dom.
Efter ett toalettbesök upptäkte jag att jag blödde, men det berodde på att hon känt där.
Sedan gick allt fortare. En snabb dusch gjorde jag och bytte till operationskläder. Sedan var det bara den "härliga" känslan av att sätta in en kateter i urinblåsan kvar.
Sen åkte vi iväg. Nere vid operationen försvann "J" och bytte kläder och jag kördes in i det extremt upplysta sterila rummet. Jag fick lägga mig till rätta och några presenterade sig. Det var många i rummet.
"J" kom tillbaka i gröna kläder och mössa, han fick ställa sig frammför mig när
jag satt mig upp och dom kände på min rygg, han skulle inte se. Sedan hörde jag det skrämmande mumlet bakom ryggen när dom pratade och snappade upp "-jag testar *** -jasså blir det bra, du ska inte ta *** - jag jag experimenterar lite" Alla dessa folk överallt, stela ansikten och samma kläder. Känner att dom klämmer mer på ryggen och jag blir bedd att ta hakan mot bröstet, känner en liten smärta, är rädd för hur ont det ska göra, känner nålen flyttas lite, slappnar av när jag inser att det inte gör mer ont, det kändes inte mycket! kortison sprutan i benet var mycket värre!
Dom lägger mig ner direkt på bordet igen. Fixar lite och sätter upp ett grönt skynke så jag inte ser något, "J" sitter vid min sida. Får dropp också för blodtryckets skull. En man dyker upp med huvudet på andra sidan skynket med en liten flaska i handen med kall vätska han säger något om att kyla och smärta reagerar på samma sätt i huvudet och sätter flaskan mot mitt bröst, känner att det är kallt, han flyttar den och jag känner vart han sätter den men jag känner ingen kyla.
Folk börjar prata och förbereda och jag är orolig för att jag fortfarande känner benen och kan röra på fötterna, jag trodde man skulle förlora känseln helt från bröst och ner. Är rädd.
Operationen börjar och jag blir chockad av att jag känner vad dom gör, men utan smärta. Känner något som sticks in i buken, känner när dom skär gång på gång. Frågar hon som står vid mig om det ska kännas "lite kan det kännas, men gör det ont?" Nej ont gjorde det inte men så obehagligt. Tror kroppen kommer lite i chock då jag skakar okontrollerat med händerna jag har knytna på bröstet. Tänker på andningen och försöker undvika lamporna över mig med blicken då jag upptäcker att jag ser i lamporna vad dom gör, kollar till en gång och ser lite vad dom gör, men kollar bort snabbt igen. Är rädd för att det ska börja göra ont för jag känner allt dom gör.

Sedan börjar dom trycka ner magen och det drar i hela magen. "kom här" "J" försvinner med en läkare och jag säger till honom att inte kolla på andra sidan skynket. Skräcken är inte över än då det är inte känns mycket för en stund för att sedan kännas väldigt obehagligt, "känner du det där" säger hon som är brevid "dom sätter tillbaka livmodern nu... Men det gör inte ont?" Ett uppehåll är det då dom väntar på att blödningen ska sluta, sedan sys jag ihop. En person kommer in och säger att bebisen mår bra, andas själv, det blev en tjej.
En annan kommer in och säger att "J" tuppat av lite men han är på benen igen, han skulle följa med bebisen ner.

(efter bara några kort och synen av allt som skedde och tanken att lill tjejen inte skulle klara sig drabbades "J" av en extrem värmes känsla han gick mot väggen och så blev det svart. Kollar upp och ser en läkare hålla hans ben i luften)

Jag sys ihop och körs upp till förlossningen igen. Fick höra standarden att jag var duktig och ovanligt lugn.
(ja utåt kanske, händerna skakade fortfarande okontrollerat) Ligger på rummet och undrar vart "J" är, mår bebisen bra? Kommer hon överleva? Känner mig väldigt ensam, allt gick fort, många tankar.
"J" kommer så småningom och berättar om lill tjejen, säger att han tagit kort och berättar om den lätta svimningen. På senkvällen börjar även benen skaka för ett tag innan det lägger sig och jag slutar skaka.
Klockan närmar sig 12 och "J" får en bricka med macka och kaffe.
Är lite besviken att jag inte fick något och att vi inte fick någon bricka med flagga.
(Bedövningen gick ur fort, och jag mådde inte illa under operationen som jag var rädd för då jag inte fastat, men det bedövningsmedlet dom använde var ganska bra, gick ur fort och morgonen efter var jag uppe på benen, lite otäckt det där med att känna men inte någon smärta)

Natten gick långsamt och jag ville gärna se lill-tjejen...