Rädslor kring kejsarsnitt
Eftersom jag har fått reda på att det eventuellt kommer att bli ett kejsarsnitt så har jag läst på om det och bläddrat i bladet jag fick av BM.
Jag har hela tiden varit inställd på att det ska bli en vaginal förlossning och funderat på det och skrivit en förlossnings önskelista. Min rädsla har varit " tänk om det blir kejsarsnitt"
och som det är nu verkar det som att det kommer att bli ett sådant.
Igår var jag väldigt ledsen och arg att jag kanske inte kan föda på "normalt" sätt, på det sättet jag vill.
Ett kejsarsnitt innebär noll kontroll över situationen och en massa folk runt omkring.
Men jag tror att jag (efter gårdagens sammanbrott) kan ta till mig tanken mer. Min enda rädsla är att det blir så akut att jag måste sövas. Det vill jag verkligen inte. Dels mår jag så dåligt av narkosen och jag vet sedan tidigare operation (opererade bort gallblåsan förra året) att det är så jäkla jobbigt att vakna. Jag vill vara vaken men det går inte. Sedan piggna på så pass att jag kan vara vaken och "J" kanske håller i en liten bebis och då ska jag förstå att det är mitt, tror jag kommer ha svårt för det. Det är jag extremt rädd för.
Om jag nu måste genomgå ett kejsarsnitt vill jag att det ska vara med en av två möjliga ryggbedövningar, jag vill att "J" ska vara med under operationen, jag vill inte ha några läkarstudenter närvarande (då jag tycker att dom 7 som ska vara i operationssalen är mer än nog) sedan hoppas jag att jag får bebisen på bröstet en stund innan dom försvinner och donar med den.
Jag ska skriva om min förlossningsplan och anpassa den mer till ett kejsarsnitt.
Vid nästa ultraljud ska vi träffa en överläkare och beroende på vad han säger så ska jag ställa alla frågor jag kan komma på. Han har förmodligen svaren.
Det jag också är orolig för är tiden efter operationen som jag tycker är väldigt nedvärderande att jag inte kan lyfta barnet själv, måste ha hjälp upp ur sängen och det mest nedvärderande av allt att jag förmodligen måste ha hjälp på toaletten.
Men trots mina funderingar och rädslor så ser jag ändå ett ljus.
Hur barnet än blir fött så kommer det ut när det är dags och det är lika mycket vårt barn hur det än kommer till världen. Det är ingen prestige att föda på det ena eller andra sättet.
Bara vi får en liten son eller dotter i höst så spelar det ingen roll!
Jag har hela tiden varit inställd på att det ska bli en vaginal förlossning och funderat på det och skrivit en förlossnings önskelista. Min rädsla har varit " tänk om det blir kejsarsnitt"
och som det är nu verkar det som att det kommer att bli ett sådant.
Igår var jag väldigt ledsen och arg att jag kanske inte kan föda på "normalt" sätt, på det sättet jag vill.
Ett kejsarsnitt innebär noll kontroll över situationen och en massa folk runt omkring.
Men jag tror att jag (efter gårdagens sammanbrott) kan ta till mig tanken mer. Min enda rädsla är att det blir så akut att jag måste sövas. Det vill jag verkligen inte. Dels mår jag så dåligt av narkosen och jag vet sedan tidigare operation (opererade bort gallblåsan förra året) att det är så jäkla jobbigt att vakna. Jag vill vara vaken men det går inte. Sedan piggna på så pass att jag kan vara vaken och "J" kanske håller i en liten bebis och då ska jag förstå att det är mitt, tror jag kommer ha svårt för det. Det är jag extremt rädd för.
Om jag nu måste genomgå ett kejsarsnitt vill jag att det ska vara med en av två möjliga ryggbedövningar, jag vill att "J" ska vara med under operationen, jag vill inte ha några läkarstudenter närvarande (då jag tycker att dom 7 som ska vara i operationssalen är mer än nog) sedan hoppas jag att jag får bebisen på bröstet en stund innan dom försvinner och donar med den.
Jag ska skriva om min förlossningsplan och anpassa den mer till ett kejsarsnitt.
Vid nästa ultraljud ska vi träffa en överläkare och beroende på vad han säger så ska jag ställa alla frågor jag kan komma på. Han har förmodligen svaren.
Det jag också är orolig för är tiden efter operationen som jag tycker är väldigt nedvärderande att jag inte kan lyfta barnet själv, måste ha hjälp upp ur sängen och det mest nedvärderande av allt att jag förmodligen måste ha hjälp på toaletten.
Men trots mina funderingar och rädslor så ser jag ändå ett ljus.
Hur barnet än blir fött så kommer det ut när det är dags och det är lika mycket vårt barn hur det än kommer till världen. Det är ingen prestige att föda på det ena eller andra sättet.
Bara vi får en liten son eller dotter i höst så spelar det ingen roll!
