growingbelly

Igår var det som att all lycka och allt hopp bara försvann. Alla planer vi haft om framtiden brändes upp framför oss. Vi hade fått en helt annan uppfattning på ultraljudet dagen innan att det ändå fanns en chans att barnet skulle kunna leva, men förmodligen få någon form av hjärnskada då det var lite för mycket vätska i huvudet. Men så mycket mer än det fick vi inte veta. Då skulle vi gå en vecka utan att veta någonting och det blev för jobbigt så vi lyckades få en tid till en läkare igår.

Själv tyckte jag att det vi såg på skärmen var samma som dagen innan. Undersökningen blev snabb sen såg hon allvarlig ut och tyckte vi skulle gå in till ett annat rum och prata. Redan då vet jag vad hon kommer säga.

Det var inget fostervatten kvar. För mycket vätska i hjärnan, och lite hjärnvävnad. Bara det är ett stort problem. Sedan det där med fostervattnet som innebär att lungorna inte mognar. Så barnet kommer inte överleva utanför magen. Det jobbigaste är att det finns ju ett hjärta som slår, och den gör små rörelser.

Så är jag så pass långt gången också 24 veckor så en sen abort kan man inte göra och dom kan inte ta ut den i förtid om inte även min hälsa är i fara.

Så läkaren har sagt att barnet inte kommer att överleva. Antar att dom väntar på att den ska dö i magen så dom då kan ta ut den. Dom kan inget mer göra. Nu ska jag in igen nästa vecka för ny undersökning. Så här kan det hålla på i flera veckor innan den kommer ut.

Så hemskt att veta. Det är ju ändå ett liv där inne. Ett hjärta som slår. Då tanken på att den ska dö där inne i mig är så hemsk. Jag en kvinna skapt för att göra liv ska nu bära ett liv som fortfarande lever och nu bara vänta på att det lilla hjärtat inte orkar mer och den kvävs till döds i mig. Att veta att den inte mår bra och kommer dö och sedan måste födas fram och jag måste se det döda barnet som kunde ha levt. Det skulle ha blivit vårt barn, ett till friskt barn, ett syskon till Bea. En större familj som vi båda drömt om. Nu måste vi inse att det blir en dödfödd bebis som aldrig fick leva utanför magen.

Snart kommer livet bli svårt och min kropp tom (och utan små rörelser).

Återigen kommer det bli en tysthet och en enormt stor tomhet.