Väntan som kunde ha blivit flera veckor till tar slut i morgon.
Är fortfarande extremt arg på vården (argare än innan) hur dom så lätt kan ljuga och titta mig i ögonen när dom gör det. Kanske ingår i deras utbildning att ”så här lär du dig att ljuga på bästa sätt.”
Som vi frågat sedan dom sa att det var fel i magen att kan man inge göra något för att skynda på detta. Någon nämnd som man kan ringa till? Hur läkaren då flera gånger har sett oss i ögonen och sagt att ”nej det finns ingen sån nämnd.” Jag vet ju att det finns en nämnd för såna som vill ansöka om sen abort. Nog för att detta är över gränsen för ”sen” abort men en nämnd finns och att läkaren säger att det inte finns är fel.
Det blev flera läkarbesök till. Ifrågasatte också att kvinnan som gjorde ultraljudet i vecka 19 bara hittade en njure. Anser att dom då skulle ha kollat mig mer och att hon då gjorde fel som sa att ”hittar bara en njure. Men det är säkert okej” ?!. kanske var det ett fel hon gjorde. Frågan är om jag ska låta det vara så eller anmäla. Det värsta som kan hända är att hon får en prick så varför inte. Hon ska inte göra detta eller andra fel mot flera par.
Du kanske märker när du läser detta hur mycket ilska jag går och bär på :)
Men det blev i alla fall flera läkarbesök. Märks att dom är lite som gamar på detta fall. Dom anser inte att detta är hemskt. Det är deras jobb och det här är ett ovanligt fall och det verkar som att många vill ha det och läkaren vi har nästan skiner av stolthet att hon minsann tar hand om detta fall. Tänk så fint det ska stå i hennes papper sen.
Efter ett tag verkade det som att hon ville skynda på det hela. Kanske märkte hon att vi ”började” bli less på henne och att dom sa att det inte fanns något att göra. Då helt plötsligt från ingenstans säger hon att hon ringt till en professor och pratat och han tyckte att det var värt ett försök. Då helt plötsligt så fanns det en nämnd man kunde anmäla till. Något hon nekat tidigare. Så vi skulle göra ett försök där. Blev det godkänt kunde barnet födas tidigare. Fick åka in dagen efter till kuratorn (hon som sa att hon skulle ringa en dag och inte gjorde det. Dagarna efter ringde hon inte heller. Så där finns inget förtroende heller) pratade en snabbis med henne och hon sitter där och säger ”känns det bra det här?” hur fan ska det kunna kännas bra? ”nej det känns inte bra! Att antingen låta barnet dö långsamt i mig eller få tabletter och låta det dö tidigare” så möts man av en tom blick som säger ”ja förstår” hon skulle skriva en rapport om den psykiska påverkan på mig som skulle skickas in. Läkaren skulle skriva en medicinsk. Så skulle ett papper skrivas under. Efter det åkte vi hem.
Vad ska man tycka. Låta barnet dö långsamt i mig eller ta beslutet om att det som var ett efterlängtat barn ska dö lite fortare? Men i det läget tyckte jag att det på något sätt var upp till vad socialstyrelsen ansåg om detta och vad deras beslut var. På fredagen ringde läkaren och sa att socialstyrelsen godkänt ansökan.
Igår åkte vi in igen och fick gå in på den hemska avdelning jag varit på tidigare missfall. Kände mig väldigt ovälkommen men läkaren hade sagt åt mig att komma på morgonen. Blev pekad mot ett väntrum och var ganska nöjd med att få sitta där då jag vet att matsalen är full med folk som fött levande barn. Innan väntrummet mötte jag en kvinna som faktiskt såg ännu tjurigare ut än den jag såg tidigare. ”har du bokad tid eller? ”sätt dig i matsalen” suck. Mycket riktigt sitter två kvinnor där med deras nyfödda. Försöker med tunnelseende och sitter och tittar antingen ner i golvet eller på en tavla på väggen. Problemet är ju att dom hörs. Dom små ljuden dom gör och skriken.
Ännu en sak som är dålig med sjukhuset att dom som fött barn och dom som får missfall, gör abort och får döda barn ligger på samma avdelning med samma matsal. Uselt. Den tjuriga kvinnan kommer tillbaka ”ja vad vill du, har du legg?” får gå in i ett rum och sitta på en stol. Får tre tabletter som ska få livmodern att mogna fortare. Hon undrar om jag har några frågor. Och jag frågar om man får komma med önskemål om hur det ska gå till, det får man men jag ska ju inte räkna med att dom kan ta hänsyn till allt jag vill, men visst kan jag ha önskemål. Sen säger hon något som verkligen får mig att tveka på om jag kommer åka in för inläggning. Hon sa. ”ja det finns ju några enkelrum, som det vi sitter i nu, skulle dom vara upptagna får du ligga i dubbelrum (?!?!?!) som är lite avdelat, men det som är bra med enkelrummen är att det finns tv!” vad fan säger hon!? Dubbelrum?!
Inte fan finns det en chans att jag lägger mig i ett dubbelrum och föder! Hur fan kan dom säga så?!
Det gjorde mig så arg och ledsen. Det är ju inte så att jag bokade en tid för att sätta igång ett missfall i sådär vecka 8 och bara ska ligga där med en blödning. Inte ens då tycker jag man ska dela rum.
På måndag har jag en tid för inläggning.
Men visar dom mig till ett dubbelrum så säger jag ifrån! Dom får ordna ett enkelrum. Finns inte det får dom ordna ett i Linköping annars går jag hem. Det gör jag inte, jag ligger inte i dubbelrum. Inte ens om det till en början är tomt, det kan när som helst komma en till och bli inlagd. På den punkten ska jag stå på mig!
Denna mardröm ska inte behöva bli mer hemsk än vad den redan är!
Nu är det den största rädslan, att få ligga i dubbelrum. Sedan är jag rädd att personalen som tar hand om mig inte ger stöd och är bra. Undrar om man då kan be om någon annan?
Sen är det rädslan för allt annat.
Hemskt kommer det vara. Är jobbigt att veta redan innan att i morgon kommer jag sjunka så långt ner i depphålet man kan komma. Det blir jobbigt, men det ska jag klara. En mörk tid kommer komma, men jag vet att efter mörker kommer ljus. Även om det tar ett tag för ljuset att synas.
