growingbelly

I fredags var det fyra månader sedan Lilla Bea föddes. Fyra månader... Kanske en kort tid om man ser hur många år framöver det kommer bli, men fyra månader, vart tar tiden vägen?
Skulle nog kalla det för tre månader som förälder eller så kallad mamma.
Den första månaden på sjukhuset var hemsk med allt folk, det trånga utrymmet, maskiner som larmade och pep för jämnan, barn som skriker och den där stora nästan monsterlika apparat med en utstickande plastbehållare med små "fönster" och öppningar på. Där en skör liten människa låg och växte i, mitt barn.
Sladdar på magen som ledde upp till en apparat som för jämnan larmade 99,9% av gångerna larmade dom för att dom antingen satt fel eller att hon rörde på dig. Den lilla tv apparaten med dom tre sträcken som talade om hennes tillstånd. Larm på larm. Fick sedan höra "larmar det och bara en av strecken sjunker är det ingen fara, bara om alla tre sjunker, larmar det och det inte är något tryck här"
Då fick man ansvaret för apparaten också, ett ansvar jag inte tycker man ska ha.
Sen fick vi helt ansvar för sonden.
Kuvösen byttes mot värmesäng.
Sen kom rummet, då vi fick flytta dit.
Vad kände jag under den tiden på NEO? Uppgiven, tom i huvudet, rädd för vad som skulle hända, ilska för att inte få vara i fred, men jag skyddade mig nog mest genom att stänga av och bara vara, orkade inget annat.


Sen kom vi hem och allt lugnade ner sig.
Mamma känslorna tycker jag inte kommer naturligt, inte för mig, det tar tid.
Jag vill öppna upp mig och bara känna kärlek och glädje men det är väldigt svårt. Känner mig fortfarande avstängd ibland. Funderar på om det kan vara för att jag under en lång tid har varit rädd att hon inte skulle klara sig, att jag då inte vågat öppna mig helt av rädsla för att jag skulle bli helt knäckt om något hände.
På något sätt försöker jag skydda mig själv för något jag inte borde tänka på. "Leva för dagen" skulle jag gärna göra. Det tar tid att lära sig.
Ofta är det jobbigt att alltid finnas där för ett barn, göra saker när den vill precis när den vill det, allt handlar plötsligt om barnet och egentid finns väldigt sällan.
Det livet tar en tid att anpassa sig till. Tycker jag är på god väg att finna ro i mammalivet.

Men alla dessa stunder och timmar med skrik och allt annat som är jobbigt försvinner direkt när Lilla Bea tittar upp på mitt ansikte medans hon skriker, ögonen blir stora, skrikandet slutar, hon hör min röst och så kommer ett jätteleende nästan lika stort som hela hennes ansikte, sen blir ögonen koncentrerade, pannan lätt rynkad, munnen formad som ett O och så gör hon långa läten. Då kan jag inte annat än smälta.
Då är det värt alla timmars trötthet och skrikandet som skär i öronen, då är det värt var enda sekund.

Tröttheten är inte så stor längre, hon sover ofta hela nätter nu. Somnar vid elva tolv tiden och vaknar vid sju åtta. Skönt att få sova några timmar, det gör mycket för humöret.

Men allt som har hänt och jag har känt skulle jag aldrig byta ut mot någonting annat.
Livet jag hade innan vill jag inte ha tillbaka, visst det var bra då jag hade det men nu när jag vet vad jag har, valet jag gjorde skulle jag aldrig ta tillbaka.
Livet nu handlar om att vara mamma.