growingbelly

170 långa sega dagar kvar… Suck…

Idag har jag känt mig lite nere och ganska irriterad över att det aldrig händer något. Och då menar jag att jag har gått 16 långa veckor som gravid och funderat en massa om allt som händer i kroppen och kommer att hända. Det som gör mig nere är att jag på 16 veckor har haft någon vecka med illamående, värk i magen till och från och ont på ett speciellt ställe i ena bröstet ( som jag kände på i vecka och upptäckte en stor hård klump, klumpiga bröst har jag men denna klump är större och hårdare) så jag började misstänka att jag har mjölkstockning och efter lite läsande på nätet började jag flera gånger om dagen massera utifrån bröstet och inåt. Nu gör det inte ont längre.

Det är bara så tråkigt att det aldrig händer någonting. Magen växer aldrig, det ändå som hänt är att jag blivit bredare på sidorna vilket jag är väldigt missnöjd med, men det ska väl bli så. Inom 5 veckor kanske jag känner dom första ”rörelserna” som tydligen ska kännas som fjärilar i magen. Jag kommer säkert bli jätte glad när jag känner det men nu känns det bara så meningslöst. Flera veckor kvar till att bara känna lite fladder. Och ännu fler veckor tills något mer sparkliknande känns.

Suck. Jag kanske är udda men jag känner så. Jag får försöka fundera mindre.

 

Stressad som bara den är jag också jag tror att det gör mycket att jag är negativ om allt. Mitt studerande tar slut nu och jag har inte hittat något annat att göra än. Det är antingen studera eller söka jobb. Jag har aldrig varit en typ som gillar att läsa och lära ur en bok men å andra sidan vill jag inte jobba heller. Dels finns det inte många jobb att söka och dels måste jag tänka på att inte ta ett för hårt jobb för graviditeten. Studera skulle jag kunna göra, jag tycker inte det är roligt och jag har inte något intresse av något men det blir pengar i slutet av månaden. Nu har jag studerat på distans och jag antar att jag får söka distansutbildning nu också dels för att det är i min takt. Jag får läsa på om vad det finns för distansutbildningar i stan. Jobb eller studerande… Många funderingar.

Det som nu tar väldigt många timmars tänkande varje dag är dels pengafrågan vad jag ska göra och att jag vill hitta något så snabbt som möjligt och dels att jag och ”J” kommit fram till att vi ska flytta. Det är väl ett lyxproblem att vi bor för stort. Men nu när jag inte studerar blir det betydligt mindre pengar och då när det kommer ett barn så finns det inte en chans att vi kommer klara det. Så vi har börjat titta på lägenheter lite närmre stan. 2 lägenheter har vi hittat som vi gillade och vi lämnade intresseanmälan. Vi blev nekad den ena och blev erbjudna visning på den andra. Men på varje lägenhet är det 5 som kan få den. Och då räknar dom den sökandes poäng och vi har inte mycket så jag är rädd att vi aldrig kommer att hitta något. Men på söndag ska vi titta på lägenheten, vi är väl lite desperata (inte ”J” utan jag är väl desperat) så vi har redan tackat ja till lägenheten om vi blir erbjudna att skriva kontrakt. Man kan ändra sig om man vill också. Men på måndag eller tisdag så får vi reda på om vi får den eller ej. Jag vill verkligen ha lägenheten men jag är rädd för att vi inte kommer få den. Det är så stressande att bara vänta och vänta. Får vi den inte söker vi vidare men då blir det akut (om vi inte får denna) för då blir inte inflyttningen förrän den första i nionde. Månad tio kommer barnet. Så jag känner det att inflyttningen måste vara första i åttonde. Jag är så jäkla nervös och det gör mig både väldigt nere och arg och ledsen. Jag har väldig panik att vi inte ska hitta något.                                 ”J” ser lättare på det att ”äh det ordnar sig på något sätt” (det är kanske det bästa så som han tänker) men jag är stressad som bara den. Jag vet att vi inte kommer klara ekonomin nu utan mitt studiebidrag. Det skulle vara så underbart om vi fick lägenheten så jag går och håller tummarna nu. Troende är jag inte men jag sluter ofta ögonen och verkligen önskar att vi ska få den och frågar om hjälp och säger ”snälla” till någon/något, vad vet jag inte, jag kanske håller på att bli knäpp som försöker vända mig till något annat men i krissituationer brukar jag göra så, varför vet jag inte. Kanske hjälper det, kanske inte.

Om jag är knäpp eller inte är väl en bedömnings fråga…

Skönt att få lätta hjärtat. Det blev några rader.

Nu tänkte jag lägga mig och se på tv ett tag innan jag somnar… Det börjar blixtra och åska nu.