growingbelly

ATT GÅ VIDARE

Publicerad 2013-06-13 22:49:04 i Allmänt

Tankarna på vår lilla ängladotter finns alltid i mitt huvud. Tänker på henne varje dag.
Tiden går. Saknaden finns.
Overkligt att det i juli är två år sedan vi födde vår andra dotter. En perfekt men för liten flicka som aldrig fick ta ett andetag luft.
En stor saknad som inte går att beskriva.
Tiden efter var svår.
Varför hände det oss? Varför händer det någon alls, barn ska inte dö. Tankar om vad meningen med livet var kom upp. En ilska mot livet och inte minst mig själv. En lång tid efter över ett år så var jag arg på mig själv, min kropp som inte lyckades göra det den var skapt för att göra. Varför gjorde inte kroppen som den skulle? Det måste vara något fel på mig? Tankarna snurrade.
Dagliga tankar på vår fina ängel, tänkte på hur hon såg ut, hur hon kändes att hon var varm och len, hade en doft, sin egna underbara doft. Josefindoften. Så underbar och unik. Bara hennes.
 
Det jobbigaste var att så få förstod att jag sörjde vår Josefin. Ingen på sjukhuset förstod. Eftersom vi har en dotter sedan tidigare så hörde vi jämt "var glada att ni redan har ett barn" precis som att det skulle göra det hela lättare?
Det var inte lättare eller mindre smärtsamt för det.
I mitt sorgarbete kände jag länge skuld att jag inte kunde ge min dotter ett syskon. Ett syskon som jag som ensambarn alltid velat ha att jag inte kunde ge mitt barn det jag själv saknade som liten.
Min sambo och vår dotter fick mig att leva vidare.
 
Vår Josefin begravdes. Fick en liten plats på kyrkogården. Där var vi ofta.
Jag började samla på änglar både små prydnadssaker och tavlor. Jag tänkte på Josefin då.
 
Veckor blev månader. Sorgen och ilskan fanns kvar.
Saknaden.
Att så desperat vilja få tillbaka Josefin levande i min famn.
 Men att veta att det inte gick.
Hon låg sedan länge under jorden, i en kista, med ett av mina barndoms örngott som lakan, en filt runt om sig och bredvid ligger en rosa virkad apa med ett stort rött hjärta på bröstet som jag virkade till henne.
 
Månader blir halvår och snart har det gått ett år.

Efter ett år blev vi gravida igen. En rädsla och oro kom. Skulle vi ens hoppas då vi tidigare haft så många missfall. Tog dagarna som dom kom, vaknade varje morgon med inställningen att inte oroa mig, ta dagen som den kommer.
Blandade känslor. Skulle jag ersätta vårt förlorade barn med ett nytt? Var vi redo för detta?
Vi tog oss förbi graviditetsvecka 12 den veckan vi haft så många missfall i.
Sen kom vecka 23, graviditetsveckan då vi fick reda på att Josefin inte mådde bra i magen, först sa dom att hon skulle bli hjärnskadad, då var det inget tal om att hon inte skulle överleva, några dagar senare sa nästa läkare på ultraljudet att nej, "den" kommer inte överleva utanför magen, du får dödföda.
Att med den nya graviditeten komma förbi den skrämmande vecka 23 och vecka 24 då vår Josefin föddes var skönt. En dag i taget. Och i vecka 38 efter igångsättning föddes en pojke, en bror till mina döttrar.
 
Den känslan att få föda ett levande barn i fullgången tid som var stor och stark var så obeskrivlig.
Fortfarande tänker jag på Josefin varje dag.
Tankar och fina minnen.
Att vi fick den tid vi fick.
Det var hemskt att förlora ett barn, men att vi fick den tid vi fick betydde mycket.
Vi fick föda fram henne och hålla henne hur länge vi ville.
Vi tog massa kort och fick hand och fotavtryck.
Även om hon inte lever med oss idag, så fanns hon ändå levande i min mage.
Jag fick hålla hennes hand och pussa på henne.
Dofta.
Spara doft minnet.
Jag tror att hon finns med oss, vakar över oss.
 
När vår son blev 1 månad så blev sorgen över Josefin lite lättare.
Då var det bara dom fina små tankarna om henne som fanns där var dag.
Inte några tankar om att det var mitt fel, inga svarta tankar fanns kvar.
Bara dom fina sakerna.
 
Jag är nu glad över att jag har en dotter på snart tre år, en änglaflicka på snart 2 år och en pojke på fyra månader.
Jag är mamma till alla mina barn.
Josefin blir aldrig glömd.
Hon är föralltid älskad.♥
 

Inskrivning

Publicerad 2011-07-04 06:41:43 i Förlorat barn

Gick och la mig halv ett igår, klockan sex ringde klockan. Zzzz.... Är inte helt pigg nu.
Kanske somnar under förmiddagen på sjukhuset.
Nu är det en snabb kopp kaffe sen ska jag åka iväg.

Snart är väntan på det oundvikliga över.

Publicerad 2011-07-03 13:55:28 i Förlorat barn

Väntan som kunde ha blivit flera veckor till tar slut i morgon.

Är fortfarande extremt arg på vården (argare än innan) hur dom så lätt kan ljuga och titta mig i ögonen när dom gör det. Kanske ingår i deras utbildning att ”så här lär du dig att ljuga på bästa sätt.”

 

Som vi frågat sedan dom sa att det var fel i magen att kan man inge göra något för att skynda på detta. Någon nämnd som man kan ringa till? Hur läkaren då flera gånger har sett oss i ögonen och sagt att ”nej det finns ingen sån nämnd.”  Jag vet ju att det finns en nämnd för såna som vill ansöka om sen abort. Nog för att detta är över gränsen för ”sen” abort men en nämnd finns och att läkaren säger att det inte finns är fel.

 

Det blev flera läkarbesök till. Ifrågasatte också att kvinnan som gjorde ultraljudet i vecka 19 bara hittade en njure. Anser att dom då skulle ha kollat mig mer och att hon då gjorde fel som sa att ”hittar bara en njure. Men det är säkert okej” ?!. kanske var det ett fel hon gjorde. Frågan är om jag ska låta det vara så eller anmäla. Det värsta som kan hända är att hon får en prick så varför inte. Hon ska inte göra detta eller andra fel mot flera par.

 

Du kanske märker när du läser detta hur mycket ilska jag går och bär på :)

 

Men det blev i alla fall flera läkarbesök. Märks att dom är lite som gamar på detta fall. Dom anser inte att detta är hemskt. Det är deras jobb och det här är ett ovanligt fall och det verkar som att många vill ha det och läkaren vi har nästan skiner av stolthet att hon minsann tar hand om detta fall. Tänk så fint det ska stå i hennes papper sen.

Efter ett tag verkade det som att hon ville skynda på det hela. Kanske märkte hon att vi ”började” bli less på henne och att dom sa att det inte fanns något att göra. Då helt plötsligt från ingenstans säger hon att hon ringt till en professor och pratat och han tyckte att det var värt ett försök. Då helt plötsligt så fanns det en nämnd man kunde anmäla till. Något hon nekat tidigare. Så vi skulle göra ett försök där. Blev det godkänt kunde barnet födas tidigare. Fick åka in dagen efter till kuratorn (hon som sa att hon skulle ringa en dag och inte gjorde det. Dagarna efter ringde hon inte heller. Så där finns inget förtroende heller) pratade en snabbis med henne och hon sitter där och säger ”känns det bra det här?” hur fan ska det kunna kännas bra? ”nej det känns inte bra! Att antingen låta barnet dö långsamt i mig eller få tabletter och låta det dö tidigare” så möts man av en tom blick som säger ”ja förstår”  hon skulle skriva en rapport om den psykiska påverkan på mig som skulle skickas in. Läkaren skulle skriva en medicinsk. Så skulle ett papper skrivas under. Efter det åkte vi hem.

Vad ska man tycka. Låta barnet dö långsamt i mig eller ta beslutet om att det som var ett efterlängtat barn ska dö lite fortare? Men i det läget tyckte jag att det på något sätt var upp till vad socialstyrelsen ansåg om detta och vad deras beslut var. På fredagen ringde läkaren och sa att socialstyrelsen godkänt ansökan.

Igår åkte vi in igen och fick gå in på den hemska avdelning jag varit på tidigare missfall. Kände mig väldigt ovälkommen men läkaren hade sagt åt mig att komma på morgonen. Blev pekad mot ett väntrum och var ganska nöjd med att få sitta där då jag vet att matsalen är full med folk som fött levande barn. Innan väntrummet mötte jag en kvinna som faktiskt såg ännu tjurigare ut än den jag såg tidigare. ”har du bokad tid eller? ”sätt dig i matsalen” suck. Mycket riktigt sitter två kvinnor där med deras nyfödda. Försöker med tunnelseende och sitter och tittar antingen ner i golvet eller på en tavla på väggen. Problemet är ju att dom hörs. Dom små ljuden dom gör och skriken.

Ännu en sak som är dålig med sjukhuset att dom som fött barn och dom som får missfall, gör abort och får döda barn ligger på samma avdelning med samma matsal. Uselt. Den tjuriga kvinnan kommer tillbaka ”ja vad vill du, har du legg?” får gå in i ett rum och sitta på en stol. Får tre tabletter som ska få livmodern att mogna fortare. Hon undrar om jag har några frågor. Och jag frågar om man får komma med önskemål om hur det ska gå till, det får man men jag ska ju inte räkna med att dom kan ta hänsyn till allt jag vill, men visst kan jag ha önskemål. Sen säger hon något som verkligen får mig att tveka på om jag kommer åka in för inläggning. Hon sa. ”ja det finns ju några enkelrum, som det vi sitter i nu, skulle dom vara upptagna får du ligga i dubbelrum (?!?!?!) som är lite avdelat, men det som är bra med enkelrummen är att det finns tv!” vad fan säger hon!? Dubbelrum?!

 

Inte fan finns det en chans att jag lägger mig i ett dubbelrum och föder! Hur fan kan dom säga så?!

Det gjorde mig så arg och ledsen. Det är ju inte så att jag bokade en tid för att sätta igång ett missfall i sådär vecka 8 och bara ska ligga där med en blödning. Inte ens då tycker jag man ska dela rum.

På måndag har jag en tid för inläggning.

Men visar dom mig till ett dubbelrum så säger jag ifrån! Dom får ordna ett enkelrum. Finns inte det får dom ordna ett i Linköping annars går jag hem. Det gör jag inte, jag ligger inte i dubbelrum. Inte ens om det till en början är tomt, det kan när som helst komma en till och bli inlagd. På den punkten ska jag stå på mig!

Denna mardröm ska inte behöva bli mer hemsk än vad den redan är!

Nu är det den största rädslan, att få ligga i dubbelrum. Sedan är jag rädd att personalen som tar hand om mig inte ger stöd och är bra. Undrar om man då kan be om någon annan?

Sen är det rädslan för allt annat.

 

Hemskt kommer det vara. Är jobbigt att veta redan innan att i morgon kommer jag sjunka så långt ner i depphålet man kan komma. Det blir jobbigt, men det ska jag klara. En mörk tid kommer komma, men jag vet att efter mörker kommer ljus. Även om det tar ett tag för ljuset att synas.

Flera veckor kvar

Publicerad 2011-06-29 11:54:34 i Förlorat barn

Hemma från sjukhuset igen.
Blev ett snabbt ultraljud där dom sa samma saker som sist.
Hjärtat slog fortfarande vilket hon tyckte var konstigt. Men hon trodde inte det var lång tid kvar nu.
Fick en ny tid om en vecka.
Så några veckor till blir det :/
Och när det väl har dött så blir det kvar i magen ett tag också :(
Då återstår problemet att moderkakan sitter så långt ner. Så när barnet har dött blir det samtal om hur den ska komma ut. Är en stor risk att det inte kommer gå att föda normalt och då blir det snitt.
Inte alls lockande på sommaren med infektionsrisker med mera. Plus en lång läknings tid.

Är så hemskt att det är flera veckor kvar. Ännu mer besviken och ledsen blir jag då jag måste ha barnet dött i mig ett tag innan dom gör något. Bäst vore ändå att bli igångsatt och föda fram det. Tror det går fortare än att vänta på en tid för snitt. Kan bli lång väntetid då det inte kommer göras akut.

Fick i alla fall svar på frågorna jag hade. Så nu vet jag lite mer hur det ligger till och vad som kommer hända.

Härliga sjukvård

Publicerad 2011-06-28 22:03:21 i Förlorat barn

Återigen är jag besviken på vården. Förra veckan fick jag en bokad telefontid till kuratorn. Hon ringde själv förra veckan och sa att hon skulle ringa idag (tisdag) och prata och eventuellt bestämma en tid för samtal om vi ville det.
Det var ju så viktigt enligt henne att vi hade kontakt nu när det är som det är.
Inte har hon ringt idag.
Är så förvånad att sjukvården inte gör som dom säger. Det är verkligen första gången.
Jävla skit sjukvård. Där har jag inte respekt för någon.

På förmiddagen i morgon ska vi in på en ny undersöking. Förmodligen slår fortfarande hjärtat så då blir det en ny tid om en vecka.
Vet inte riktigt vad jag ska fråga om i morgon. Finns så mycket jag vill veta. Problemet är bara att dom inte svarar, undanhåller eller påstår att dom inte vet.
Får väl tuffa till mig lite och se till att jag får svar. Som det är nu säger dom så lite som möjligt och bara det verkar väldigt besvärligt att få fram.

Väntan

Publicerad 2011-06-28 14:17:40 i Förlorat barn

Dagarna går extra långsamt. En minut känns som en timme.
I morgon ska vi till sjukhuset igen.
Suck, kan det inte vara över snart.

Att bära på ett barn som kommer dö är som att dö själv

Publicerad 2011-06-24 22:00:20 i Förlorat barn

Igår var det som att all lycka och allt hopp bara försvann. Alla planer vi haft om framtiden brändes upp framför oss. Vi hade fått en helt annan uppfattning på ultraljudet dagen innan att det ändå fanns en chans att barnet skulle kunna leva, men förmodligen få någon form av hjärnskada då det var lite för mycket vätska i huvudet. Men så mycket mer än det fick vi inte veta. Då skulle vi gå en vecka utan att veta någonting och det blev för jobbigt så vi lyckades få en tid till en läkare igår.

Själv tyckte jag att det vi såg på skärmen var samma som dagen innan. Undersökningen blev snabb sen såg hon allvarlig ut och tyckte vi skulle gå in till ett annat rum och prata. Redan då vet jag vad hon kommer säga.

Det var inget fostervatten kvar. För mycket vätska i hjärnan, och lite hjärnvävnad. Bara det är ett stort problem. Sedan det där med fostervattnet som innebär att lungorna inte mognar. Så barnet kommer inte överleva utanför magen. Det jobbigaste är att det finns ju ett hjärta som slår, och den gör små rörelser.

Så är jag så pass långt gången också 24 veckor så en sen abort kan man inte göra och dom kan inte ta ut den i förtid om inte även min hälsa är i fara.

Så läkaren har sagt att barnet inte kommer att överleva. Antar att dom väntar på att den ska dö i magen så dom då kan ta ut den. Dom kan inget mer göra. Nu ska jag in igen nästa vecka för ny undersökning. Så här kan det hålla på i flera veckor innan den kommer ut.

Så hemskt att veta. Det är ju ändå ett liv där inne. Ett hjärta som slår. Då tanken på att den ska dö där inne i mig är så hemsk. Jag en kvinna skapt för att göra liv ska nu bära ett liv som fortfarande lever och nu bara vänta på att det lilla hjärtat inte orkar mer och den kvävs till döds i mig. Att veta att den inte mår bra och kommer dö och sedan måste födas fram och jag måste se det döda barnet som kunde ha levt. Det skulle ha blivit vårt barn, ett till friskt barn, ett syskon till Bea. En större familj som vi båda drömt om. Nu måste vi inse att det blir en dödfödd bebis som aldrig fick leva utanför magen.

Snart kommer livet bli svårt och min kropp tom (och utan små rörelser).

Återigen kommer det bli en tysthet och en enormt stor tomhet.

 

 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela