Nu är vi tillbaka i Göteborg vår nya hemstad.
Det känns skönt och vi trivs alla jättebra. Här finns så mycket mer än i Norrköping.
Jag kommer gå hemma nu tills barnen är inskolade på förskolan sen får jag vara mamma på kvällarna och på helgen och på vardagarna kommer Sandra vara framme.
Skönt att få vara Sandra igen och inte bara mamma som jag varit nu i 3,5 år.
Ä lite osäker på vem Sandra är eftersom det var så länge sedan bara jag fanns, utan barn.
Men det känns så skönt att få komma ut och att få börja arbeta.
Jag har också kommit till en punkt i livet låt oss säga 25 års kris (?) som känns lite jobbig.
Men jag tror att genom att låta Sandra kliva fram och få lite andrum från att 24 timmar om dygnet bara vara mamma kommer att hjälpa.
På tal om kris så har jag förutom 25 års krisen fått en till kris. En stor kris. En extrem rädsla.
Såg i fredags att en leverfläck jag fick i tonåren dels ändrat färg och blivit upphöjd och ser konstig ut. Cancer.
Cancer... Något man aldrig vill ha. Den ser farlig ut och tankarna går ju givetvis runt i huvudet hur länge den sett ut som den gör nu, har den spridit sig och vart. Kommer jag klara mig. Kommer det krävas behandling.
Har varit rädd hela helgen.
Och idag ringde jag vårdcentralen men jag fick ingen tid. Jag har inte blivit skriven här än och det måste jag vara (men man ska ju ha rätt till vård ändå) och sen var väntetiden 4-6 veckor...
Samtalet avslutades och då ville jag bara bryta ihop.
Försökte tvinga tillbaka tårarna för att barnen inte skulle se.
Måste hålla ihop när barnen är nära, tårarna får jag släppa fram ikväll när jag får en stund för mig själv.
4-6 veckors väntetid... Jag som tyckte väntan från fredag till nu måndag när jag ringde till vårdentralen att den väntan varit lång.
Ska jag gå med dessa tankar och denna oro i 6 veckor?
Ska försöka gå en genväg, men jag vet inte om det går...
