Min ängels avtryck
En vecka efter Josefins bortgång gick vi på samtal hos kuratorn. Dels för att prata om vad som hänt, hur vi blev bemötta och dels för att vi skulle få lite minnes saker.
På dagen när Josefin dödföddes tog vi en massa kort själva och dom sa då att en fotograf skulle ta kort senare som vi skulle få. Hos kuratorn fick vi åtta kort och ett av korten det hon tyckte var finast hade hon satt i en liten pappersram. Korten var svartvita och ganska fina (men jag tycker ändå korten vi tog är finare, och mer personliga)
Sedan fick vi ett minneskort med hand och fotavtryck. Vi fick då också veta hennes längd och vikt.
Det var fina saker vi fick med oss från kuratorn.
Begravningsbyrån ringde dagen efter hennes dödfödsel. Dom viste inte när hon dött och när dom fick veta att det var dagen innan så tyckte dom det var för tidigt så dom skulle ringa igen efter helgen.
Måndagen 5 dagar efter födseln gick vi till begravningsbyrån på samtal. Vi fick prata med en kvinna som var väldigt lugn till sättet. Vi fick svar på dom frågorna vi hade och så bestämde vi vilken kista det skulle vara och vilka sorter av blommor det ska vara i kransen. Frågade om det fanns någon möjlighet att lägga ner ett gosedjur i kistan och det var helt okej, jag kunde lämna gosedjuret där så skulle hon lägga den i kistan när hon gjorde i ordning Josefin. Hon sa att om vi ville kunde vi ta med till exempel ett örngott med vår doft som hon kunde lägga som ett lakan under Josefin, och hade vi någon filt eller något annat vi ville skulle vara med i kistan så kunde vi ta med det ner till byrån.
På kvällen samma dag började jag virka en liten rosa apa i mjukt lite luddigt garn. Ett stort rött hjärta blev det på bröstet också.
Att ligga på fick Josefin ett av mina två örngott som jag själv hade ofta som barn. Örngotten har jag sparat och tänkt att mina barn skulle få så självklart får Josefin ett örngott att ligga på.
Inombords är det väldigt ledsamt med små stänk av glädje givetvis för den tiden jag ändå fick med Josefin. Att bära på den största sorgen, att förlora sitt barn är hemskt. Att få vardagen att fungera är tufft. Väldigt många jag pratat med, ja nästintill alla säger ”var glada att ni ändå har ett barn”
det tycker jag är jobbigt att höra. Jag vet att jag har ett barn och är givetvis glad att jag har det. Men jag har också förlorat ett barn som jag så gärna ville ha, ett barn jag fött som jag direkt fick starka känslor för, ett barn jag så desperat älskar med hela mitt hjärta som jag fick hålla bara en gång och veta att jag aldrig mer kommer få hålla eller känna det barn jag älskar så enormt mycket. Bara en bråkdel av mitt liv fick jag med min Josefin. Jag kan inte bara släppa minnena, det enda jag har kvar, känslorna för vårat förlorade barn och bara och rycka på axlarna och glömma, börja skratta igen och tänka att vi har ett barn, det räcker, nu glömmer vi det förgångna. För mig är det inte lättare att jag redan har ett barn. Det är extremt svårt att se henne i ögonen, veta vad vi förlorat och sedan kommer hatet mot mig själv, besvikelsen att jag inte kan ge Beatrice det jag själv så desperat ville ha när jag växte upp. Ett syskon. Det var så ensamt att växa upp själv. Ingen att se upp till eller någon att lära. Så jag blir bara tom inombords varje gång jag hör ”var glada att ni ändå har ett barn” när ska den meningen sluta? Jag vill bara få vara ifred.
