growingbelly

Tillhör landstinget

Publicerad 2010-09-12 19:29:07 i Veckorna på NEO

Det är väldigt jobbigt om dagarna och brytningsgränsen är för en tid sedan nådd, men jag fortsätter ändå för att finnas där som en trygghet för det lilla barnet som kikar tillbaka på mig.
Tiden står stilla, det är svårt att veta vilken dag det är och jag blev chockad när jag tänkte tillbaka och jag kom på att detta bara pågått i två veckor! Så många veckor kvar.

Det jobbigaste är att det inte känns som att det är mitt barn. I hjärtat är det mitt och jag vet att det är så, men det känns lite som att jag måste be om lov för att ta ut henne och sitta med henne. Vissa tycker hon ska vara ute mycket och andra tycker hon ska vara i sin kuvös. Det känns som att hon bara är ett "barn" som tillhör landstinget, det känns inte som att någon annan tycker att det är vårt barn, med ett namn och ett eget humör och egen vilja, det är bara ett "barn" i mängden som dom vill bli av med inom en tid.
Det känns väldigt hårt.
Och sedan det där att vi inte får vara med henne dygnet runt, vi "får" komma som vi vill, men vi kan ju inte när vi måste sova hemma, föräldrarum finns det på sjukhuset och jag har frågat flera stycken men det kan vi inte få förrän vår dotter "behöver oss mer" när hon vill amma och är större.
Synd att dom inte kan se att vi är där varje dag så många timmar, finns ingen annan som sitter med sina barn så mycket som vi gör, alla kommer och går. Att dom inte kan se det och förstå när jag säger att jag har svårt med pumpningen (det går inte så bra, finns ingenstans att vara ifred, går inte att skärma av helt, och med alla ljud och människor blir det väldigt jobbigt och svårt att få det gjort) har berättat det och att det är så jobbigt hemma, nerverna är utanpå, men det går inte att få något rum.
Mitt barn ligger ensam på sjukhus och jag sitter hemma med ångest och tårar.
Det lilla barnet som tillhör landstinget som enligt dom inte "behöver" mig än, är väldigt svårt att ta.

Men om jag bara står ut några dagar till, någon vecka så borde vi få ett rum vi kan sova i och jag kan pumpa ifred, och vi kan när på dygnet vi vill sköta om vårt barn.
Steget efter det är ett annat rum där vi får sova med barnet och ta hand om henne innan vi får åka hem.
Men det är många veckor dit.

Något som kan få tummet upp i detta (ursäkta ordvalet) helvete av känslor, tankar, oro och kaos är att jag nu skrivit under ett papper på att jag klarar av sonden.
Fick göra ett prov på om jag klarar av den. Väldigt enkelt. Så nu är vi båda ansvariga för sonden också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela