Att ha makten över ett liv
Usch, det känns inte bra alls att ha makten över djurens liv, om dom ska leva eller dö.
Problemen med tiken kommer alltid finnas och när hon bits så kan jag inte riskera att barnet blir skadat. Plus hennes andra problem. Beslutet om avlivning tog jag för en tid sedan men när sedan den andra hunden blev sjuk och krävde vård blev det andra lagt på hyllan. Men det måste bli gjort, då varken hunden det gäller mår bra eller jag.
Så idag tog jag luren och ringde veterinären. Givetvis var det kö och jag funderade ett antal gånger på att lägga på och ringa senare, men jag höll kvar luren. Det är det där steget som är så svårt.
Till slut slutade det ringa i luren och jag pratade med en kvinna, hon undrade varför och verkade förstående. En tid fick jag... i morgon förmiddag. Jag trodde väntetiden skulle vara längre, men det är lika bra att det blir gjort.
Hon undrade också om jag ville vara med eller bara lämna hunden där, att bara lämna känns väldigt fegt och egengott, givetvis får jag stänga av mig själv och vara med. Inte för min skull utan för hundens.
Tror att det i det läget är skönast och tryggast att få gå in med mig och vara nära mig och sedan få en trötthetskänsla och somna in nära mig, för att sedan komma in i den slutliga vilan.
Usch vad jobbigt det var att skriva om, är blött på kinderna.
Vet bara inte hur jag ska klara av att vara stark i morgon, jag vill inte bryta ihop där, men jag ska försöka hålla det inne tills det är över. Enklaste är att tänka på allt det jobbiga med henne, att hon bits när det inte passar, skäller okontrollerat på allt som rör sig, kissar på sig om nätterna ibland och ligger i det, extremt avundsjuk så fort man klappar eller gör något med andra hunden (skulle inte gå då att det kommer ett barn, hon blir garanterat avundsjuk) och slutligen att hon inte kan gå till gräset själv utan baken åker ner långt innan, även om man lyfter upp då så slutar hon inte.
Till utseendet är hon så söt, stor som en chiuahua och naken på kroppen som en nakenhund. Och sedan dom där små pepparkornsögonen. Men utseendet är inte allt. Bara för att hon är liten och söt kan jag inte lägga allt under mattan. Hade hon varit en doberman med samma problem hade jag gjort något tidigare.
Men det är dom där ögonen jag inte kan kolla på. Jag kan inte söka ögonkontakt med henne, det känns för hemskt då.
Det blir en speciell hundmiddag ikväll, något extra. I stället för bara foder och vatten blir det lite kött och lite annat blandat i.
Usch vad jobbigt det är nu.
Just att veta vad som ska ske, att veta att ikväll är sista lekstunden.
Jag känner mig verkligen som en usel människa (det är jag inte) det är rätt beslut.
Nu ska jag pyssla med hundarna och försöka för en stund glömma bort morgondagen.
Problemen med tiken kommer alltid finnas och när hon bits så kan jag inte riskera att barnet blir skadat. Plus hennes andra problem. Beslutet om avlivning tog jag för en tid sedan men när sedan den andra hunden blev sjuk och krävde vård blev det andra lagt på hyllan. Men det måste bli gjort, då varken hunden det gäller mår bra eller jag.
Så idag tog jag luren och ringde veterinären. Givetvis var det kö och jag funderade ett antal gånger på att lägga på och ringa senare, men jag höll kvar luren. Det är det där steget som är så svårt.
Till slut slutade det ringa i luren och jag pratade med en kvinna, hon undrade varför och verkade förstående. En tid fick jag... i morgon förmiddag. Jag trodde väntetiden skulle vara längre, men det är lika bra att det blir gjort.
Hon undrade också om jag ville vara med eller bara lämna hunden där, att bara lämna känns väldigt fegt och egengott, givetvis får jag stänga av mig själv och vara med. Inte för min skull utan för hundens.
Tror att det i det läget är skönast och tryggast att få gå in med mig och vara nära mig och sedan få en trötthetskänsla och somna in nära mig, för att sedan komma in i den slutliga vilan.
Usch vad jobbigt det var att skriva om, är blött på kinderna.
Vet bara inte hur jag ska klara av att vara stark i morgon, jag vill inte bryta ihop där, men jag ska försöka hålla det inne tills det är över. Enklaste är att tänka på allt det jobbiga med henne, att hon bits när det inte passar, skäller okontrollerat på allt som rör sig, kissar på sig om nätterna ibland och ligger i det, extremt avundsjuk så fort man klappar eller gör något med andra hunden (skulle inte gå då att det kommer ett barn, hon blir garanterat avundsjuk) och slutligen att hon inte kan gå till gräset själv utan baken åker ner långt innan, även om man lyfter upp då så slutar hon inte.
Till utseendet är hon så söt, stor som en chiuahua och naken på kroppen som en nakenhund. Och sedan dom där små pepparkornsögonen. Men utseendet är inte allt. Bara för att hon är liten och söt kan jag inte lägga allt under mattan. Hade hon varit en doberman med samma problem hade jag gjort något tidigare.
Men det är dom där ögonen jag inte kan kolla på. Jag kan inte söka ögonkontakt med henne, det känns för hemskt då.
Det blir en speciell hundmiddag ikväll, något extra. I stället för bara foder och vatten blir det lite kött och lite annat blandat i.
Usch vad jobbigt det är nu.
Just att veta vad som ska ske, att veta att ikväll är sista lekstunden.
Jag känner mig verkligen som en usel människa (det är jag inte) det är rätt beslut.
Nu ska jag pyssla med hundarna och försöka för en stund glömma bort morgondagen.
